I den gamla vinterskogen, full av höga mäktiga träd, kom vintern. Löven föll från grenarna, gräset torkade ut och frosten täckte allt omkring med ett snötäcke. Bara granarnas tjocka, gröna grenar stack upp, täckta av snö.
I vinternskogen finns det sina egna regler. Det finns vintersomnare i skogen, till exempel Björnen har redan länge sovit sött i sin mysig och varm lya, igelkotten sover också djupt, inrullad till en boll i någon djup snödriva. Så kommer de att sova väldigt länge, tills vårsolen kommer. Det finns också vintermodehjältar.
Så fort snön faller byter den vackra ekorren sin röda päls mot en gråaktig, som är mycket tjockare och värmare än hennes vanliga röda dräkt. Och haren byter sin grå päls mot en vit, inte bara för att värma sig utan också för att det ska vara lättare att gömma sig från skogsjägarna i den vita snödriften.
Vinternjägarna – rävar och vargar – förbereder sig också grundligt inför kylan. Vargarna går tillsammans i flockar och går inte ensamma, och rävarnas päls blir tjock och tät.
Haren som hette Snabben älskade mycket sin vinterpäls. Han glädjade sig alltid enormt när de första kölden kom, och så fort snön föll var han först ute för att leka snöboll och bygga snögubbar. Men för Snabben var vintern inte bara glädje över snödrifterna och den knastrande frosten, utan också en stor fara.
Det är så det brukar vara – rävar älskar att jaga harar. Dag efter dag är det jakt. Snabben håller alltid öronen öppna och tittar omkring – kanske lurar räven bakom en snödrift. Haren har ingen fast boning, på dagen springer han omkring i skogen, och om han blir trött lägger han sig att vila under en snöig buske.
Räven Lena älskade inte vintern. Hon bor i ett hål som måste värmas väl. Lena bor ensam och har inga vänner. Hon är alltid mycket avundsjuk på vargarna, som går tillsammans på vintern – det är lättare för dem att hitta mat. Men Lena kan inte ens alltid fånga en liten hare.
När vintern är särskilt kall och snöig blir det extra svårt för Lena att springa efter harar genom snödrifterna, hon sjunker ständigt ner i snön och använder så mycket kraft att hon ofta blir hungrig. Och det är inte lätt att se en liten hare i hans vackra vinterpäls bland all den vita snön.
Det är svårt för Lena att värma sig på vintern, särskilt på nätterna när frosten är stark. Hon kryper in i sitt hål, rullar ihop sig till en boll, precis som en igelkott, och täcker sig med sin stora fluffiga svans. Och så fort natten är över måste hon ut i skogen igen för att leta efter mat.
En särskilt frostig vinterdag bestämde sig Snabben för att göra ett sovplats under en stor grön gran. Han hade hoppat länge genom skogen och letade efter ett lämpligt träd. Längs snödrifterna syntes här och där små harspår.
När han hade hittat en vacker hög gran vid skogskanten började haren ordna sitt sovplats. Han ordnade granens små grenar så att de såg ut som ett riktigt tak, hämtade mycket snö och strödde över det för att hålla värmen. Han blev så upptagen att han inte märkte att räven Lena redan länge hade iakttagit honom från bakom ett närliggande träd.
Lena kunde inte tro att hon hade lyckats spåra lilla haren så lätt. Hon gick motvilligt ut från sitt hål för att leta efter mat, för frosten ute ville bara bita henne på näsan. Men plötsligt hade hon hittat ett harspår.
Det slingrade sig inte genom snödrifterna som vanligt, hon följde det, sniffade uppmärksamt, och hennes instinkt bedrog henne inte – spåren ledde rakt till haren, som verkar inte ens märka henne. Nej, det kunde inte finnas ett bättre tillfälle för räven att fånga den långörade och äta honom! Men Lena skyndade sig inte. Hon iakttog intresserat hur haren ordnade sitt hem och sjöng en liten sång:
Du kalla frost, min vän så kall,
Byt inte näsan till en boll!
Byt inte öronen, snälla du,
Jag bygger mig ett hus nu!
Och räven Lena bestämde sig för att leka med haren. Hon kunde äta honom när som helst, men att prata med någon hade hon inte kunnat göra på länge. Hon väntade tills haren vände sig bort och slutade sjunga, gömde sig bakom ett träd och sa:
Jag äter dig för dina öron,
Du kom hit utan någon skäl, min kära herre!
Jag äter dig för din näsa,
Gråt inte, lilla hare, jag är här!
Snabben blev rädd, vände sig om och tittade omkring, men såg ingen. Han fällde öronen och visste inte vilket håll han skulle springa, för att inte bli fångad. Han samlade mod och frågade:
Vad är det för skämt på denna tid?
Visa dig för mig nu, jag ber!
Jag är inte rädd för någon här,
Förutom en enda vild djur, det är sant!
Och räven Lena stod bakom trädet och njöt av hur väl hon hade skrämt haren, men skyndade sig inte att lämna sitt gömställe. Om haren såg henne skulle han springa iväg, och då skulle hon behöva jaga honom genom skogen. Lena tänkte och sa:
Berätta för mig, lilla hare,
Varför darrar du som en fegis där?
Och medan du gömmer dig här,
Säg mig vem du är rädd för?
Haren blev förvirrad. Snabben kunde inte förstå varifrån rösten kom, men något i denna röst var honom bekant, den påminde honom om någon. Men han tänkte så här: om detta är ett rovdjur som talar med honom, varför attackerar det inte direkt? Det betyder att han måste övertyga det, och sedan, när det blir klart var det gömmer sig, måste han springa för sitt liv. Han svarade inte modig:
Jag är rädd för räven röd,
Listig, slug och utan skam!
Hon smyger fram och attackerar då,
Och lurar alla på sitt sätt!
När Lena hörde detta ville hon skratta ännu mer. Hon gillade hur haren talade om henne, hon älskade komplimanger. Lena ville höra mer från haren om den listige räven. Hon sa till honom:
Om räven, min lilla syster,
Berätta mer för mig, min vän!
Hur är hon? Klok och vacker?
Lekfull och full av liv?
Snabben lyssnade på rösten och plötsligt kom han ihåg! Det var räven jägerskan! Nu förstod han vem som talade med honom, och det blev roligt för Snabben att räven skryter om sig själv. Och han kom på en plan för hur han skulle komma undan från räven. Han sa till henne:
Jag vet att räven har en svans,
Fluffig som en drottnings dans!
Jag vet att ingen är så fin,
Bland alla djur i skogen din.
Lena blev så glad över dessa ord att hennes kinder blev röda, och hon började vifta med sin fluffiga svans fram och tillbaka. Haren slösade ingen tid, så fort han såg spetsen av rävensvansen från bakom trädet sprang han i motsatt riktning – och hans spår försvann. Och räven Lena blev så skamsen att hon bestämde sig för att sluta prata och snabbt äta upp haren. Hon sa till slut:
Jag kan inte vara oense!
Men nu är det dags att äta..
Förbered dig för underverk,
Det är räven som talar här!
Efter att ha sagt detta sprang Lena ut på skogskanten från sitt gömställe, redo att fånga haren, men såg bara spår som försvann långt bort. Hon förstod att haren redan hade sprungit långt iväg, och hon skulle aldrig kunna fånga honom genom snödrifterna.
Så det visar sig att haren var ännu listare än räven, han lurade henne, smickrade henne och försvann. Lena blev ledsen över att haren hade bedrägit henne, men det fanns inget att göra, så hon gick tillbaka till sitt hål och gick och la sig hungrig.
