I en stor grön skog växte ett litet fluffigt granträd. Det växte bland andra träd och såg varje år hur deras löv färgades i alla regnbågens färger på hösten, och på vintern föll av och vit lätt snö lade sig på grenarna. Men granträdet älskade mest när våren kom och små zarta knoppar dök upp på träden, från vilka unga gröna löv började växa fram.
Och det, granträdet, var grönt både på vintern och sommaren. Men granträdet var inte avundsjukt på andra träd, för de hade aldrig varit på ett Nyårsfest, men dess gröna, fluffiga, vackra träd tog alltid Farbror Frost med sig till festen.
Frost lindade granträdet i snö och la det att sova. Han säger till det kärleksfullt:
Sov, granträd, baja-baja.
Och Snöstormen sjunger vaggvisor:
Sov, granträd, älskling, se till att inte frysa!
Granträdet älskar Frost och Snöstormen för deras omsorg och godhet.
En gång före Nyåret säger Farbror Frost till granträdet:
Granträd, vacker, imorgon är det fest för barnen, du kommer vacker och fin till den. Vi kommer att dekorera dig med färgglada bollar och hänga vackra pärlor. Men du måste vila bra idag och sova ordentligt.
Okej, Farbror Frost, jag ska gå och sova tidigare, och imorgon kommer jag att vara den vackraste på festen och glädja barnen!
Kvällen kom. Granträdet beslutade just att täcka sig med snö och gå och sova, när en liten grå hare sprang förbi och frågade granträdet:
Grönt granträd, varför går du och sover så tidigt? Låt oss leka! Jag ska hoppa runt omkring dig, och du kan försöka fånga mig med dina grenar.
Åh, lilla hare, jag skulle gärna leka med dig, men jag lovade Farbror Frost att jag skulle vila tidigare, imorgon är det en morgonfest i dagis, jag måste sova ordentligt.
Det är ingen fara, då kan jag bara springa och leka runt omkring dig, medan du vilar.
Okej, men var inte för bullrig, lilla hare.
Så bestämde de sig. Så snart granträdet stängde ögonen och sömnen kom till det, hörde det hur haren hoppade och sjöng sånger. Så medan haren inte blev trött och gick hem, fick granträdet inte sova alls.
Haren sprang iväg, och granträdet ville just ta en liten tupplur, när det hörde en arg varg och en räv springa förbi:
Du, listig räv, ska dansa för mig ännu! — morrar vargen.
Vad är det, grå, jag förstår inte varför du är arg på mig? — svarar skälmen.
Du förstår inte? Vem skickade mig efter haren på ett falskt spår? — säger vargen högre och försöker fånga räven i svansen.
Förlåt, grå, jag måste också äta! Aj! — skrek skälmen när vargen kom lite närmare.
Skulle ni kunna vara lite tystare? — sa granträdet och blandade sig i tvisten, — jag måste sova ordentligt före imorgon, och ni stör mig.
Åh, förlåt, granträd, det är allt vargens fel! — sa räven och utnyttjade pausen för att springa iväg.
Jag ska fånga dig! — ropade vargen och sprang efter.
Granträdet försökte sova igen, men hörde steg någonstans i närheten. Det var en man som gick med en yxa på axeln. Det såg ut som om han ville hugga granträdet helt ned till roten. Det gröna trädet blev rädd och ropade till honom:
Hugga mig inte, man, Farbror Frost lovade att ta mig med sig till festen imorgon.
Granträd, granträd, du är så vacker, jag vill så gärna ta dig hem!
Hur kan det vara så, jag måste dyka upp på morgonfesten, annars blir barnen ledsna!
Okej, då går jag hem och köper ett konstgjort granträd.
Och var snäll och var inte bullrig här, jag måste sova.
Mannen med yxan gick iväg, men granträdet kunde inte somna. Nu började en spett på ett närliggande träd göra ett hål, nu började en stark vind sjunga sånger. Först mot morgonen somnade skönheten lite, och sa sedan ärligt till Farbror Frost:
Jag, Farbror, sov inte halva natten, jag var oroad, men jag går ändå till festen, jag kan inte svika barnen.
Tack, min älskade, jag hoppas du sover ordentligt nästa år, men nu är det dags att klä sig!
Och granträdet blev ännu vackrare. Det tog på sig vackra dekorationer och gick till festen med farfar. Och det gjorde mycket, mycket glädje för barnen!
