Det var en gång en liten flicka som hette Lisa. Hon bodde tillsammans med sin mamma och pappa. Och hos dem bodde också mormor, som älskade att läsa sagor för sitt barnbarn — vackra och magiska sagor. I Lisas rum fanns många, många skåp, och i vart och ett av dem fanns det massor av böcker.
Lisa var en mycket snäll flicka. Och allt skulle ha varit bra, om det inte vore för en stor sorg — hennes ögon kunde inte se, hon föddes blind. Men trots denna olycka trodde hon på under och drömde mycket ofta. Hon hade en innerlig dröm — om bara för en liten stund, om bara en enda gång få se mamma, pappa och mormor — hela familjen.
En kväll, som vanligt, lade sig Lisa för att sova. Mormor läste en saga för henne till natten, täckte över sitt barnbarn, pussade henne och önskade god natt. Lisa somnade djupt.
Och plötsligt lyste hela rummet upp av strålar av starkt ljus, rummet blev ljust som på dagen. Det var Sagan som kom på besök till flickan och lyste upp hennes rum med en magisk lykta.
Hon ruskade försiktigt Lisa i axeln och sa:
Vakna, lilla Lisa, det är dags för oss att gå!
Hur då? Och vart ska vi gå och hur? Jag kan ju inte se någonting!
Lisa blev förvånad.
Vill du inte börja se?
Självklart vill jag det! Min innerliga önskan är att få se mamma, pappa och mormor! Men är det verkligen möjligt?
Allt är möjligt, man behöver bara vilja det riktigt starkt! Vi flyger!
Vad ska vi flyga på?
Nåväl, till exempel på den här!
Sagan pekade mot en leksak — en rosa enhörning som pappa hade gett flickan på hennes födelsedag. Sagan rörde vid leksaken med sin magiska lykta, och enhörningen vaknade till liv. Den slog med vingarna, lyfte upp Lisa och Sagan och flög upp mot himlen.
De flög genom nattens himmel, runt omkring glittrade stjärnorna och månen lyste upp deras väg.
Och äntligen kom de fram till månen. Framför dem stod ett vackert slott med gyllene fönster. Runt slottet fanns en underbar trädgård där olika blommor blommade och ljusa färgglada långstjärtade fåglar flög omkring. Enhörningen rusade iväg för att beta gräs, eftersom den var väldigt hungrig. Lisa sprang för att lukta på blommorna. Och Sagan satte sig på en stubbe och började leta efter något i den magiska boken.
Lisa sprang fram till Sagan och frågade:
Vad letar du efter?
Jag vill hitta de magiska raderna som ska hjälpa oss att ge dig synen tillbaka.
Svarade Sagan.
Länge bläddrade hon sida efter sida, och plötsligt utbrast hon:
Jag hittade det! Du måste vänta till morgonen och vid gryningen tvätta dig med måndagg från alla dessa blommor. Måndaggen är magisk och dina ögon kommer att kunna se. Äntligen kommer du att se mamma, pappa och mormor.
Sa Sagan till Lisa.
Lisa kunde inte vänta till morgonen och blundade inte en enda gång hela natten.
Morgonen kom, på månen började fåglarna vakna och sjunga sina klara sånger. Vackra blommor slog ut och på deras kronblad glittrade daggen.
Lisa gick fram till varje blomma, samlade daggen i en kristallskål och tvättade sina ögon. Och plötsligt lyste ljuset upp allt runt omkring, framför sig såg hon Sagan — en vacker, underbar ung kvinna med långt vågigt gyllene hår.
Kan jag verkligen se! Runt omkring finns så mycket intressant, fantastiskt och vackert! Är det verkligen inte en dröm och har allt detta hänt mig på riktigt?
Flickan blundade hårt och... vaknade hemma i sin säng.
Mamma, pappa, jag kan se! Jag kan se, jag har blivit frisk!
Ropade Lisa.
In i rummet sprang mamma, pappa och mormor.
Vilka vackra ni alla är! Precis så här föreställde jag mig er!
Sa Lisa.
Det var en sådan magisk historia som hände flickan Lisa. Men var det verkligen Sagan?
Läs sagor, de lär oss att tro på under!
