Drakungen Ivar, mätt och nöjd, kom hem. Han flög försiktigt in i sitt rum, och där väntade hans mamma drakmamman på honom.
Var har du hållit hus, busunge? Vi har letat överallt efter dig!
Ivar satte sig tyst på sin säng. Han visste inte vad han skulle svara mamma. Han ville inte ljuga, men han var rädd att säga sanningen. Han blev så upprörd att hans hud bytte från lila till klarrosa.
Jaha, jaha. Om du inte svarar mig får du en straffa, sa mamma strängt, jag tar datorn ifrån dig i en vecka!
J, j, j, började Ivar stammande, jag hörde lillasyster berätta om bären och ville se efter att hon inte ljög för oss. Jag flög på besök till människor, till en snäll mormor och en liten pojke.
Vilket straff! utbrast mamma. Man får inte flyga till människor från sagolandet. Tänk om de hade gjort dig illa! Tänk om de hade stängt in dig i en bur eller bundit dig vid en kedja? Om de hade hållit dig som ett husdjur? Då hade du aldrig kommit tillbaka till oss!
Jag gör inte så igen, grät Ivar med stora tårar, och hans hud bytte från rosa till klargrön.
Då flög Disa in genom fönstret.
Där är du! Nu ska jag ge dig! ropade hon.
Stopp! stoppade mamman henne. Han har redan förstått vad han gjort, och att man inte får bete sig så mot familjen. Eller hur, Ivar?
Ja-ja-ja, snyftade draken.
Var var han då? frågade lillasyster.
Var då? morrade Ivar. Jag flög till människor, till din bekanta, den snälla mormor, och till pojken. Hon bjöd mig på bär. Men pojken som var där med henne var en annan.
En annan? undrade lillasyster. Byter de hudfärg de också?
Nej, mormor kallade honom Oskar. Den andra pojken, Elias, kommer om tre dagar, sa hon.
Aha, sa Disa långsamt.
Så! Jag förbjuder er att flyga till människor! Kommer ni ihåg att det för länge sedan hände något? Mormor berättade att människor anföll drakungar, och att våra släktingar dog.
Det var för tvåhundra år sedan. Drakarna var då väldigt stora och också elaka. Varför kidnappade vår morbror draken en kvinna från människornas folk? Ville han äta upp henne? funderade Disa.
Efter den händelsen, fortsatte mamma, förvandlade en trollkarl de enorma drakarna till små. Nu kan vi bo i sagolandet och slipper flyga till de elaka människorna.
Men varför gjorde han oss till små drakungar? frågade Ivar naivt.
Varför då? Sagolandet är litet. Om vi fortfarande vore så stora som för tusen år sedan skulle vi inte få plats här.
Familjen samlades till middag. Drakmamman berättade om den lille Ivars äventyr. Efter att ha funderat en stund bestämde sig föräldrarna, mor- och farföräldrarna ändå för att flyga till människorna för att med egna ögon se det barnen hade berättat om.
En tidig söndagsmorgon gick mormor och morfar ut i trädgården. Det var augusti, och svarta vinbären hade mognat på buskarna, och de skulle plockas för att säljas.
Du plockar de röda vinbären, så börjar jag med de vita, de är mycket fler, sa morfar.
Vi måste skynda oss, för kunderna kommer klockan tio, och det lovas en het dag idag, instämde mormor.
De satte sig på pallarna vid buskarna med bär och började arbeta. Plötsligt hördes ett märkligt surr.
Hör du, det brummar! Eller är det bara att det susar i mitt huvud? frågade morfar.
Nej, svarade mormor, jag hör ingenting.
Kanske är det blodtrycket, sa mannen generat.
Barometern visar normalt idag. Varför skulle ditt blodtryck plötsligt stiga? förvånade sig mormor. Gå in i huset, mät det och ta din tablett.
Morfar reste sig, stönande, och gick långsamt mot huset. Mormor fortsatte att plocka bär. Plötsligt dök små drakungar upp framför hennes ögon från ingenstans. En hel hop!
Kvinnan blev förbluffad. Om hon inte hade vetat om de små drakungarna hade hon kanske svimmat av överraskningen.
Där ser man! sa hon.
Vi har flugit hit på besök! ropade Ivar och Disa i kör. Var är era pojkar?
Det är ju söndag, de är hemma hos sig, svarade mormor tyst. Hon visste inte hur hon skulle bete sig mot de oinbjudna gästerna.
Vi flög hit för att se hur ni lever, sa de vuxna drakarna.
Ja, vi lever ganska bra. Vi plockar bär, sa mormor förvirrat.
Vi ville så gärna prata med pojkarna, suckade barnen besvikna.
De är inte här, suckade mormor. Vad kan jag erbjuda er då? Hjälp mig att plocka bären. Och ät själva. Jag har sköljt busken med vatten. Åh, vad många ni är…
Drakfamiljen klättrade över den röda vinbärsbusken och började äta bären.
Barnen säger att människorna är snälla och gästvänliga. Stämmer det? frågade drakmamman.
Ja, en del är så. Och bland er drakar finns det väl också olika sorter…
Vi har ätit oss mätta, ropade någon i familjen.
När ni ätit mätta, hjälp till att plocka all bär och lägg dem i hinken, befallde pappa drake.
Framför mormors ögon surrade och sjöng små trollsländor.
Jag föreslår att ni tar med er hinken med bär hem. Det blir min present, log mormor.
Tack, men vi tar inga bär. Vi flög hit och har ätit oss mätta, svarade drakmamman. Vi hjälper er och flyger sedan tillbaka.
Det hördes steg.
Min gubbe kommer tillbaka!
Drakungarna gömde sig i vinbärsbusken.
Jag mätte blodtrycket. Det är normalt. Jag förstår inte, det surrade i öronen?
Gå tillbaka och ta med mig lite vatten, listade sig mormor.
Morfar vände och skumpade tillbaka till huset och muttrade något för sig själv.
Morfar kommer snart tillbaka. Jag vill inte att han ser er, sa värdinnan försiktigt.
Är han en elak människa? Kan han göra oss illa? kom frågorna från drakungarna i ett sus.
Nej, nej, så är det inte! Jag är bara rädd att han svimmar om han ser er. Han är väldigt sakligt lagd. Han läser inte sagor och tror inte på underverk.
Bra. Vi har plockat alla bär från busken och hjälpt er. Tack för gästfriheten och för maten! ropade drakungarna och lyfte snabbt mot himlen.
Mormor lyfte blicken, tittade upp mot himlen och vinkade åt dem!
Vad tittar du på? frågade mannen när han kom fram. Du viftar med armarna.
Bara några småmyggor, log mormor.
Oj! Du blev klar med busken så fort! Du har fått en hel hink med bär.
Det är du som har gått fram och tillbaka så länge.
Du skickade ju iväg mig hela tiden: mät blodtrycket, ta med vatten till mig…
Sluta gnälla. Bär den fulla hinken till grinden och ta med den tomma.
Drakungarna återvände till sitt sagoland och fortsätter att leva där, precis som förut. De tänker ofta på sin resa till människorna, på smaken av vinbären, och smackar belåtet med tungan.
Tiden går, och en dag vill de träffa människorna igen och flyger på besök.
