Den här historien utspelade sig på en ö som hette Förmörkelseön. Vid första anblicken var det en vanlig ö, men om man studerade den noga öppnade sig en mängd underbara saker.
Den lilla landremsan bebos av tusentals djur med otroliga förmågor, och naturen skiftade i svindlande färger! I träden fladdrade dun i stället för löv, och gräset på ängarna var så mjukt och elastiskt att man kunde hoppa två meter upp i luften. Vattnet som strömmade ner från bergen rann ut i kristallklara floder och sjöar.
Vid stranden av en sådan flod bodde historiens huvudpersoner, undervattenshamstrarna som kunde andas under vatten.
En av dem hette Filip. Han var hövdingens son och älskade att skryta inför de andra om sina rikedomar. Han bar alltid dyra pärlhalsband och missade aldrig ett tillfälle att håna de mindre bemedlade invånarna i byn.
Inte långt från byn bodde en stor korp i träden. Han hade varken bo eller magiska förmågor. Därför avundades han alla, och hans avund var svart och elak.
En dag när de unga hamstrarna samlades på torget så att de blivande brudarna kunde välja sig en make, satt korpen på taket till ett hus. Han blev vittne till hur Filip, i sitt skrytande, förödmjukade sin stamfrände, hamstern Oskar, inför alla.
Hamstrarna uppträdde i tur och ordning. Var och en visade upp sin klädsel och försökte visa upp sina mest ovanliga färdigheter. Varje uppvisning åtföljdes av högljudda kommentarer från hövdingens son, som inte tröttnade på att upprepa att han skulle ha gjort vilken föreställning som helst bättre.
Oskar kallade han inför alla för en trasig luffare och sa sedan att han över huvud taget inte borde ha kommit till festen. Oskar skämdes djupt. Han blev ledsen och sprang iväg med huvudet nedsänkt.
När Oskar på kvällen satt tyst vid elden framför sin lilla koja, landade plötsligt en svart korp ljudlöst bredvid honom.
En stund stirrade han tyst in i lågorna tillsammans med hamstern, och sedan började han tala, lågmält så att ingen annan skulle höra:
Jag såg allt. Så här får du inte låta det vara. Om du inte ger den skrytande pojken igen blir du ensam för alltid. Ingen brud söker sig till en mes, du måste hämnas!
Korpens ord trängde in i Oskars medvetande som gift. Han kände inte längre skam, för den hade överskuggats av vrede.
Korpen hade gjort sitt och log listigt. Han hade inte handlat av rättvisa. Det var avunden till hövdingens son, som hade allt, som plågade honom. Själv hade han ingenting.
Oskar reste sig snabbt och började gå fram och tillbaka vid elden.
Men vad ska jag göra? frågade hamstern och tittade på korpen.
Bränn hans hus, så förlorar han sina rikedomar, viskade korpen med vansinne i sina svarta små ögon.
Utan att tänka en sekund tog Oskar upp en brinnande pinne och gick mot Filips hus. Plötsligt stod en av brudarna från festen framför honom. Hon hette Saga, och hon tyckte mycket om Oskar.
Hon tittade blygt på den krigiska hamstern med den brinnande pinnen i handen, som stod förstenad av överraskning. Efter ett ögonblick talade hon med en mjuk, sammetslen röst:
Jag väljer dig till min make, Oskar.
Hamstern hoppade av glädje och rusade fram för att krama henne, med pinnen fortfarande i handen.
Bränn inte min frisyr! utbrast Saga och skrattade.
När Oskar kommit till sans kastade han bort pinnen, och de snurrade runt i varandras armar.
Ingen lade märke till hur korpen försvann i mörkret. Han blev kvar ensam med sin avund, som nu var ännu större.
Ensam den kvällen var inte bara korpen utan även hövdingens son. Han satt i ett stort och tomt hus, vars väggar var täckta av porträtt av honom själv, och han kunde inte förstå varför ingen enda brud hade kommit till honom.
Några dagar senare, vid bröllopet mellan Oskar och Saga, fick hövdingen, som förrättade ceremonin, veta hur korpen hade uppmanat Oskar att bränna Filips hus.
Hövdingen beordrade genast vakterna att hämta korpen, och en timme senare stod syndaren inför ledaren, med skräck i blicken. Hövdingen var mycket klok. Han straffade inte fågeln, utan utnämnde honom i stället till sändebud till grannstammarna, och därmed dämpade han avunden.
Alla firade på bröllopet. Efter festen lutade sig hövdingen mot sonens öra och sade tyst:
Skryt drar till sig avund, och ur ett sådant förbund föds ilska. I ett hem där de bor finns det ingen plats för lycka.
Sonen såg allvarligt på sin far och nickade.
