Högt, högt uppe på himlen, på sockermoln, bor en liten blå enhörning. Han trodde att han hade det mysigaste och godaste molnet. Det var både hans hem och hans mat. Ja, en riktig godsak: molnet var sockervadd. Varje dag tog den lilla enhörningen en liten tugga till frukost, lunch och middag. Han blev mätt.
Enhörningen hade mycket att göra: hoppa från moln till moln, fånga de fallande sockerdropparna och sjunga en sång, glad eller ledsen, beroende på humöret. Livet gick sin gilla gång, och den blå enhörningen var lycklig.
En gång vaknade han av en lätt knuff. Enhörningen hoppade upp och såg att ännu en liten ö hade slagit sig ner intill hans moln. Där bodde också en enhörning, men en rosa. Och hon hade bestämt sig för att bosätta sig där! Vilken fräckhet!
Hela dagen gick den blå enhörningen omkring och var sur. Hans idyll var slut! Givetvis: man kan inte hoppa ordentligt eller sjunga som man vill. Det finns alltid ett tyst vittne. Dessutom måste man stå ut med hans konstigheter.
Den rosa älskade att spela musikinstrument. Och hans moln hjälpte till aktivt: nu skapade det en sockertrumpet, nu en sockerfiol. Men det enda som grannen spelade bra var sockerpianot. Övriga instrument gick trögt för honom. Kort sagt, en ren mardröm!
Då började en plan gro i den blå enhörningens huvud. Han började aktivt stöka för grannen: bråkade på nätterna, smackade högljutt under måltiderna och blåste till och med bort de söta musikinstrumenten med en luftström! Det kunde den rosa inte uthärda.
En morgon vaknade den blå enhörningen med ett illvilligt flin och tankar på nya bus, och upptäckte att grannmolnet hade försvunnit. Men han blev inte glad, utan kände sig ledsen av någon anledning. Det visade sig att grannskapet hade sina fördelar. Man kunde prata lite eller visa nya sätt att hoppa uppför molnen. På tredje dagen hade den blå tappat aptiten, och han ville inte ens hoppa längre.
Lyckligtvis hade den rosa inte gått långt. Hela tiden hade hon gömt sig bakom ett molnberg inte långt bort. På natten kom hon tillbaka. Hon tyckte synd om sin ovänlige granne och bestämde sig för att ge honom en andra chans. Och hon hade inte fel!
Den blå reagerade återhållsamt på den rosas återkomst, men han blev betydligt vänligare. Efter ett par månader började grannarna besöka varandra och blev riktigt goda vänner!
