En vänlig jordkrypare och en ädel mullvadsunge
2 958

En vänlig jordkrypare och en ädel mullvadsunge

Författare:
En bilderbok för skolbarn i åldern 7–10 år om ovanliga djur med fantastiska förmågor. En ny saga om en invånare i Ludd­skogen, jordkryparen, och hans äventyr. En berättelse om vänskap, hjälpsamhet och heder. Barnen förstår hur viktigt det är att hjälpa andra och hålla sitt ord.

En jordkrypare vid namn Lonn var, enligt Luddskogens invånare, en märklig varelse. Han arbetade aldrig, pratade sparsamt och låg bara och drog sig på en solig glänta täckt av skirt grön mjuk gräsmatta hela dagarna.

Han fick namnet jordkrypare för att han aldrig reste sig, aldrig hoppade och aldrig sprang, utan bara kröp fram över marken. Han åt gräs och löv och drack dagg på morgonen. Lonn hörde till de djurarter som levde i andra änden av den sagolika ön som kallades Förmörkelsen. Hur han hamnat i Luddskogen visste ingen. Inte ens han själv mindes hur han kommit så långt från hemmet.

Men det oroade honom inte. Det var nästan inget som oroade honom. Bara regn kunde få honom att flytta från gläntan till ett träd, där han på samma sätt låg och njöt av svalkan.

Till formen liknade Lonn en filt. Han var täckt av vacker, skimrande svart päls.

De lokala invånarna tyckte inte särskilt om jordkryparen för att han inte arbetade, men samtidigt lät ingen honom vara i fred. Han gjorde aldrig något illa. Så hade det fortsatt, om inte en katastrof hade inträffat en het och torr dag.

I skogen bröt en brand ut, och hela byn brann ner. Lonns glänta förvandlades också till en svart fläck. Ingen skadades, men invånarna kunde inte längre bo kvar i byn. Man beslöt att ge sig av söderut, till Luddskogens yttersta del.

För jordkryparen var det dåliga nyheter, eftersom hans art inte är anpassad för långa resor.

För första gången på många år blev Lonn rädd. Han kröp fram till varje invånare i den gamla byn och bad att få följa med. Men alla svarade nej. Ingen ville släpa på extra last.

Lonn ber att få följa med

Invånarna lämnade byn. Tre dagar gick. Lonn var mycket hungrig men hade krypit bara en kilometer från sin gröna, nu förkolnade glänta. Krafterna var slut. Han lutade sig mot ett förkolnat träd och grät. Plötsligt hörde han att någon inte långt bort också grät.

Han samlade sig och kröp mot ljudet. När han kom fram såg han att en liten mullvad låg instängd under stammen på ett glödande träd. Utan att tveka ett ögonblick skyndade sig Lonn att hjälpa den stackars varelsen. Han stämde emot ett intilliggande träd, knuffade stocken bort från mullvaden och befriade därmed fången.

Lonn befriar fången ur fällan

Jordkryparen låg på rygg och andades tungt när stora, förvånade, små och mycket söta ögon dök upp ovanför hans huvud.

Tack så mycket för räddningen, stora… Förlåt, jag vet inte hur jag ska kalla dig, sa mullvaden med en barnröst. Han var inte ens ett år gammal, bara en liten unge.

Kalla mig jordkrypare, så kallade alla mig, svarade Lonn tyst.

Tack så mycket, herr jordkrypare, om ni inte hade varit här… upprepade mullvaden och började genast prata snabbt och vifta med tassarna och berättade hur han hamnat under trädet och sett hur det långsamt glödde. Hur rädd han varit.

Men plötsligt stannade mullvaden, lyfte en tass och presenterade sig kort:

Mo-Mo heter jag. Jag är en mullvad.

Trevligt att träffas, Mo-Mo, svarade jordkryparen.

Varifrån kommer du, herr jordkrypare? Enligt traditionen borde jag bugga för dina föräldrar som tack för räddningen.

Jag vet inte vem mina föräldrar är, svarade Lonn sorgset.

Men varifrån kommer du då? gav sig den lilla mullvaden inte.

Jag bodde inte långt härifrån, men min by brann ner, och nu har jag ingenstans att ta vägen, sa jordkryparen ännu tystare.

Så borde det inte vara. Du hjälpte mig, och nu ska jag hjälpa dig, sa Mo-Mo bestämt. Vi går till vår äldste mullvad Tamtam. Han vet svaret på alla frågor och kommer säkert att visa dig vägen.

Lonn gick med på det, han hade ändå ingenstans att ta vägen. Efter ett par timmar nådde mullvaden Mo-Mo och jordkryparen Lonn ingången till en tunnel som ledde till mullvadarnas underjordiska rike.

Vid ingången möttes de av en mullvadsvakt klädd i metallrustning. På huvudet hade han enorma glasögon med tjocka glas, som förstorade hans ögon till absurda proportioner utan att hjälpa honom se bättre.

Stopp! Vem är det som kryper där? ropade vakten och började snabbt rycka i näsborrarna medan han luktade i luften.

Det är jag, Mo-Mo, svarade ungen kort och gick raka vägen in i tunneln.

Och vad ska jag göra? frågade jordkryparen den lilla Mo-Mo.

Säg bara ditt namn och följ efter mig, svarade mullvadsungen kort.

Lonn kröp långsamt fram mot ingången och sa, när han hörde den förväntade frågan:

Jag är Lonn.

Varför finns det över huvud taget vakter om man bara kan säga sitt namn och gå in? frågade jordkryparen mullvadsungen.

Det är enkelt: om någon illasinnad kommer hit så säger han förstås inte sitt riktiga namn. Då slår larmet, och det är ju logiskt, svarade Mo-Mo och gick vidare.

Verkligen logiskt, mumlade Lonn för sig själv och kröp efter Mo-Mo.

De kröp genom de mörka labyrinterna i mullvadarnas rike en lång stund, tills de kom in i en stor festsal som var upplyst av facklor.

Salen var ovanlig. Själva rummet skilde sig inte från de andra, men mullvadarnas beteende förändrades här helt och hållet. De rörde sig alla längs rötter som hängde från taket med hjälp av tassarna, utan att någonsin röra golvet med fötterna.

Det här är tronsalen. Bara kungen får gå på golvet, sa Mo-Mo och förutsåg frågan.

Med hjälp av rötterna började Mo-Mo och Lonn klättra mot salens bortre hörn

Med hjälp av rötterna började Mo-Mo och Lonn klättra mot salens bortre hörn, där äldste Tamtam satt i en stickad stol. Hans fötter var insvepta i ett stort blad från en märklig växt, och över axeln hängde en väska flätad av vide. Ur den tog Tamtam fram svar på frågor.

Efter att ha väntat i en liten kö vände sig jordkryparen och mullvaden Mo-Mo äntligen till Tamtam.

Ärade äldste! Hjälp oss, sa Mo-Mo högt.

Din fråga, Om-Oms son, sa Tamtam allvarligt.

Hur hittar vi jordkryparen Lonns föräldrar? Jag måste bugga för dem, han räddade mitt liv! sa den lilla mullvaden mycket allvarligt.

Mullvadarnas äldste öppnade sin väska, rotade teatraliskt i den och tog fram en fjäder och en rund grå sten. Utan någon förklaring överlämnade Tamtam föremålen till jordkryparen.

Några minuter senare kom resenärerna till nästa rum, där man kunde hoppa ner på marken. Lonn var förbryllad. Han betraktade föremålen som äldsten gett honom.

Vad kan detta betyda? frågade Lonn Mo-Mo.

Det är enkelt: man måste gå mot de grå klipporna i söder, till de gyllene fåglarnas bo, svarade mullvaden snabbt.

Målet var satt, och efter att ha fyllt på lite vatten från en underjordisk bäck gav sig vännerna iväg.

Två dagar senare nådde jordkryparen och den lilla mullvaden udden av ön, där enorma grå klippor reste sig majestätiskt över havet, och på toppen lyste bon från de stora fåglarna i gyllene sken.

Jordkryparen och den lilla mullvaden nådde udden av ön

När de klättrat upp på toppen såg de en otrolig syn: runt ett väldigt högt gyllene träd cirkulerade eldfåglar och knycklade ner röda frukter åt sina ungar. Nära marken svävade ullfiltar och fångade frukterna så att de inte gick sönder. Det var Lonns artfränder.

Vännerna betraktade med förundran teatern av färger som utspelade sig framför dem, när plötsligt två av de flygande filtarna skilde sig från flocken. De flög snabbt mot Lonn och Mo-Mo.

Jordkryparen viskade tyst när han såg paret närma sig:

Det är de!

Och han hade rätt: det var hans föräldrar. De rusade fram till Lonn och kramade honom hårt.

Jordkryparen mindes plötsligt den ödesdigra dag då ett kraftigt åskväder kom och vinden förde honom långt bort. Men allt det är förbi, han är äntligen hemma och vet nu vad han ska ägna sig åt. Han ska inte krypa längs marken, hans bestämmelse är att flyga på himlen!

Efter kramarna ville Lonn presentera sina föräldrar för sin vän mullvaden, men Mo-Mo tog själv ett steg fram, bugade inför Lonns föräldrar och sa högt:

Jag är Mo-Mo från mullvadarnas marker. Er son räddade mitt liv, och enligt den gamla traditionen bugar jag inför er.

Föräldrarna omfamnade även honom. Alla var lyckliga. Och när festen till Lonns ära var över, gick de gyllene fåglarna med på att bära hem den lilla mullvadsungen. När han flög iväg bugade han ännu en gång, så som den gamla traditionen kräver.

Den lilla mullvadsungen gick med på att bli buren hem av de gyllene fåglarna

Sagan En vänlig jordkrypare och en ädel mullvadsunge finns tillgänglig i FB2-format för telefoner, surfplattor, datorer och e-boksläsare.
Liknande sagor
Hur Kolobok sökte bekanta på internet
Hur Kolobok sökte bekanta på internet
Även Kolobok kan känna sig ensam. Därför bestämde han sig – jag ska registrera mig på en dejtingsajt. Så började allt. En modern lärorik saga om hur Kolobok sökte bekanta på internet
5 773 3
Hur haren och vargen bytte svansar
Hur haren och vargen bytte svansar
En lärorik modern saga om hur haren och vargen bestämde sig för att byta svansar. Vad kommer att hända?
31 910 3
Sagan om prinsessan och draken
Sagan om prinsessan och draken
En modern saga om en prinsessa som var väldigt, väldigt rädd för en skrämmande drake. Men en dag övervann hon sin rädsla och bestämde sig för att besöka honom... Och så fick hon en ny vän.
12 394 4
Sagan om de tre kakorna
Sagan om de tre kakorna
En gång sa kungen till sina döttrar - baka var och en en kaka till min födelsedag. Två av prinsessorna gjorde uppgiften, men den tredje kom tomhänt. Från denna saga får du veta varför
5 401 3

Vill du bli meddelad om nya sagor?

↑