En dag åkte systrarna Anja och Katja till skolan, men inte till en vanlig skola – till en trollskola. Där var allt speciellt.
Lärarna där var också trollkarlar. Den första läraren som flickorna träffade såg inte alls ut som en magiker på utsidan: han var ung och långhårig, klädd i slitna jeans. Ur fickan tog han fram två färgglada fjädrar och gick till fönstret. Han strök med en fjäder över glaset – och på glaset blomstrade frostiga blommor.
Han strök med den andra fjädern – och det dök upp snidade vita löv. Mönstret på glaset glittrade i alla regnbågens färger. Flickorna tillsammans med de andra barnen klappade högt. Den unge trollkarlskonstnären bugade och lämnade plats åt en kollega.
Denna trollkarl bar ett förkläde. Han rullade upp ärmarna, satte sig vid ett krukmakarverk och började snurra det med foten. Han förde handen någonstans bakom örat och la ett lerklump på krukmakarveket. Och plötsligt började denna formlösa klump växa och förvandlas till en kruka. Anja öppnade till och med munnen av förtjusning.
Kruken växte som av sig själv. Vilken trolldom! Kruken var naturligtvis trollkarlsmagisk. En jinn kunde bo i den. Man kunde förvara levande och död vatten i den. Trollkarlsmästaren lovade att berätta allt detta under lektionerna.
Den tredje läraren i en lång mantel och turban såg mest ut som en trollkarl. Han kom med en katt, en liten hund och en låda.
Nå, – sa han till hunden, – vad heter du?
Mushka, – svarade den plötsligt med en människoröst.
Och hur gammal är du?
Fyra år, – sa Mushka och bugade viktigt för de små åskådarna.
Du kan väl också säga ditt namn, – sa trollkarlen till katten.
Barsik, – maler katten och vänder sig bort.
Vad är du missnöjd med, Barsik?
Mushka slickade upp min grädde idag.
Skäms på dig, Mushka! – hotade trollkarlen hunden med fingret. – Du lämnade Barsik utan frukost.
Det är skamligt, det är sant, – sa Mushka och såg bort, – men vad kan man göra! Grädden var så läcker.
Då öppnades locket på lådan, och en ormhuvud dök upp ur den.
Mushka åt också från min mjölk, – sa ormen och kröp ur lådan.
Barnen blev helt stilla av skräck.
Var inte rädda! – sa trollkarlen. – Denna orm är snäll och vis. Snart kommer ni också att lära era djur att tala med människoröst.
Nästa lärare ledde barnen ut på ängen framför skolan. Han tog på sig snabbstiglarna, stampade med klackarna och flög högre än de gamla poppelträden. Barnen ropade till. Trollkarlen flög nu högre, nu lägre, nu snabbare, nu långsammare. Anja följde hans underbara flykt utan att blinka.
Till slut kom Överste Trollkarlen fram och sa:
Barn, ni har träffat alla lärare. Nu är det rast. Och sedan börjar vi genast att studera!
Först nu märkte Anja att Katja hade försvunnit någonstans. Anja hittade sin syster i skolans sovsal. Hon packade sina saker i en väska och höll på att gråta.
Vad är det med dig? Vart ska du? – undrade Anja.
Jag kommer aldrig att lära mig all denna trolldom! – grät Katja. – Jag kommer aldrig att kunna forma en magisk kruka! Det är mycket svårt!
Nej, lugna dig. Vi kommer att få undervisning.
Jag är rädd för hundar och framför allt för ormar! Hur ska jag lära dem att tala? Och flyga? Det är så skrämmande! Så svårt! – Katja grät och klagade vidare.
Men Anja avbröt henne:
Vill du bli trollkarl?
Ja, – snyftar Katja.
Om du vill det, så kan du. Att bli trollkarl är inte lätt. Men du måste tro på dig själv. Ge mig din hand, låt oss gå och studera.
Då ringde trollkarlsklockan för första lektionen. Katja torkade sina tårar, räckte handen till Anja, och de gick till klassrummet.
En tid gick. Flickorna studerade i trollkarlskolan och gjorde sina första framsteg. De kunde redan rita frostiga löv på glas. De skaffade sig tamme möss och lärde dem att svara "ja" och "nej". Det svåraste var att skapa magiska kärl på krukmakarveket, men systrarna klarade även det. Till en början blev det bara skålar, sneda och fula. Men trollkarlsmästaren uppmuntrade dem: "En svår början är bara början! Studera, ge er inte upp. Och framför allt – tro på er själva!".
Det blev dags för lektioner i snabbstiglarna. Läraren ledde alla ut på ängen för flygtövningar. Medan han visade hur man fäster det underbara skodonet på fötterna, viskade Anja till Katja:
Är du rädd?
Jag är rädd. Men jag trodde på mig själv.
Jag är också rädd. Men jag tror också på mig själv. Så då kommer allt att gå bra för oss!
Ja, en svår början är bara början!
