En gång i tiden fanns det en prins i världen.
Ja, och vad då? — skulle ni kunna säga — Många sagor börjar så!
Men denna prins drömde från barndomen av att bli en hjälte, att strida mot en drake och rädda en prinsessa. Men… HAN VAR RÄDD FÖR HÄSTAR! Och vilken riddare är utan en snabb häst?
Han red aldrig på jakt med sin far och vänner: förutom att prinsen var rädd för hästar, var han alltför snäll och älskade alla små djur. Så det blev så att hans bästa vän var… en åsna, men inte en vanlig, utan en talande.
Tiden gick, prinsen och åsnan växte upp, drömmen om att bli hjälte stärktes.
Men vad hindrar oss från att uppnå vår dröm? — frågade åsnan en dag.
Oss?
Ja, du tror väl inte att jag låter dig gå ensam? Jag blir din lojala häst! Om det kommer rövare eller till exempel en drake, så sparkar jag — bam, och alla är knockout!
Du läser för mycket om banditer, — märkte prinsen. — En lojal häst! Tänk själv! Du föreslår väl inte att jag rider på dig?
Är du galen! En prins på en åsna, tänk själv! Jag menade att jag är din lojala kamrat!
Okej-okej, du har rätt: det är dags att bli hjältar!
Kapitel 1. Rövarna
Så två vänner gav sig av under nattens skydd, utan att säga något till någon, för att möta äventyr. Vägen ledde till en mörk skog. Åsnan hade gjort efterforskningar: det fanns verkligen rövare där, och en prinsessa hade också försvunnit i skogen. Vid lunchtid såg vännerna ett litet hus.
Där är det! Rövarnas gömsle! Prinsessan är säkert där! — gissade åsnan.
Men prinsen hann inte svara, för han märkte att det fanns någon i hallonet. Han gjorde en gest till åsnan att gå in från andra sidan, i hopp om att överraska de dolda.
Aha, ni är fast! Ge er… — prinsen hann inte avsluta: framför honom dök upp skäggiga gubbar med hallonskördar i händerna.
Vem är ni? Tomtar, eller?
De är för stora för att vara tomtar, — märkte åsnan.
Rövare, — suckade gubbarna.
Skämtar ni? — prinsen trodde inte: gubbarna hade körgar, färgglada kläder och flugband. Bara skäggen skämde ut dem.
Och vem är du? — frågade en gubbe med en bindel på ansiktet, uppenbart ledaren.
Prins!
Prins? Är det sant? Stopp, var är din häst? Men det spelar ingen roll, en åsna duger! Du måste rädda oss från prinsessan!
Då knuffade någon gubben i sidan, och han rättade sig:
Jag menade, rädda prinsessan från oss!
Varför rädda? Är ni verkligen FARLIGA rövare? — undrade prinsen.
Ser ni det inte?
Ni ser mer ut som överväxta tomtar, och dessutom passar skäggen er inte, de förstör hela utseendet, — märkte åsnan.
Det säger hon också, — suckade rövarna, — hon hotar att raka av vår skatt idag…
Ja, vem är hon?
Innan rövarna hann svara, hördes en bas från husets håll:
Och nu hem, maten är klar!
Vem är det? — frågade prinsen viskande.
Prinsessan! — svarade rövarna nästan gråtande. — Gå och rädda, hon har bott hos oss i en månad nu, väntar på en prins, vill inte gå!
Hur bra det gick! Gå och rädda! — uppmuntrade åsnan.
Jag vill inte, — envisades prinsen.
Han hann titta ut från gömstället och märkte att prinsessan var ganska stor: även rövarna såg ut som små tomtar bredvid henne.
Jag är rädd för henne, — sa prinsen ännu tystare.
Det är vi också, — suckade rövarna, — vi bär kläder, äter gröt, bä-ä… Och idag vill hon klippa oss! Hjälp, snäll människa, vi ger dig skatter som hemgift!
Nej-nej-nej, försök inte övertyga mig, det här är en felaktig prinsessa.
Och du är en felaktig prins: istället för en häst har du en åsna!
Men faktiskt har de rätt, — märkte åsnan.
Okej, åsna, vems vän är du egentligen? Nej, jag kan inte hjälpa er att rädda henne, men jag vet vem som kan. Vi träffade en vedhuggare på vägen, varför inte en brudgum?
Kommer han att gå med på det?
Vi får fråga och se.
Så slutade denna historia: vedhuggaren och prinsessan lever lyckligt i sitt hus, och rövarna i sitt. Det är sant att prinsessan ibland besöker sina skyddslingar, så de var tvungna att sluta med röveri. Men det är en helt annan historia…
Och prinsen och åsnan fortsatte på vägen för att söka efter en "riktig" prinsessa och äventyr.
Kapitel 2. Den sovande prinsessan
De trogna vännerna hade redan kommit till ett grannkungdöme, där de på marknaden fick höra av en gammal kvinna om en sovande prinsessa.
Och hur länge sover hon? — frågade åsnan.
Åh, min älskling, när hon blev femton år började hon sova! Hon är sjuttio år gammal i år.
Är hon vacker? — frågade prinsen.
Och hur! Det finns ingen vackrare i hela världen! Jag har till och med ett foto av henne, titta, älskling!
Och den gamla kvinnan lade fram små almanackor med en charmig blond flicka ritad på dem.
Jag tror att jag redan är förälskad! Visa oss vägen till denna ängel, käre gamla kvinna!
Ja, vänta, något verkar för enkelt, — envisades åsnan, — varför har ingen väckt henne förut? Och åldern oroar mig…
Men då blandade sig den gamla kvinnan in:
Tror ni att ingen har försökt? Nej då! Det är bara att en prinsessa kan väckas av en sann kärleks kyss, och ingen har lyckats än!
Ja, ser du! — gläddes prinsen.
Något oroar mig fortfarande i denna historia, det verkar för enkelt.
Du är alltför misstänksam för en åsna. Okej, slut nu, min brud väntar på mig!
Jag skulle inte glädja mig för tidigt, — muttrade åsnan och följde prinsen vägen till slottet.
Trädgården vid slottet, och själva slottet såg inte övergivet ut: det var uppenbart att någon bodde här.
Ser du, de har redan väckt prinsessan, jag sa ju det: något knasigt med hela historien! En saga för huvudstadsgäster, — muttrade åsnan.
Men prinsen bankade redan djärvt på slottsporten. En gammal man öppnade dörren:
Vem är det?
Vi hörde att här… Sover prinsessan fortfarande? — frågade prinsen sammanhängande.
En brudgum, eller? Ja, kom in! Elinochka, kanske denna hjälper dig att vakna, du sover och sover bara, — suckade den gamle mannen.
Men när prinsen kom in i rummet insåg han plötsligt att hans vän åsnan inte utan anledning oroades över åldern: framför honom låg en farmor. Häxan var en riktigt elak skämtare. Det var hennes förbannelse som lade till ett år varje dag, som för en vanlig människa.
Till skillnad från förbanningen på den berömda Törnrosa, som bevarade ungdom och skönhet.
Ja, kyss henne! Du är ju förälskad! — började åsnan skämta.
Ja, det känns inte rätt — hon kunde vara min farmor.
Hur kan ni säga så! — blandade sig den gamle mannen in. — "Farmor!" Hon är den vackraste och snällaste prinsessan i världen! När hon sjöng stannade fåglarna.
Om hon är så älskvärd för er, varför kysser ni henne inte själv?
Jag? Men jag är ju inte en prins!
Den gamle mannen hade känt prinsessan sedan barndomen. Och när hon somnade lämnade många slottet. Men han stannade för att hålla ordning och vänta på att hans älskade vän skulle vakna.
Och vad då? Är det det viktigaste, — undrade åsnan, — om ni älskar henne så mycket?
Kort sagt, denna historia slutade också väl. En sann kärleks kyss väckte och förvandlade till och med prinsessan. Den gamle mannen och hans älskade blev betydligt yngre och förberedde sig redan för ett praktfullt bröllop, vars inbjudan prinsen och åsnan gladeligen accepterade. Men arbete är arbete och nöje är nöje. Och våra hjältar var på vägen igen.
Kapitel 3. Äntligen, en drake!
Den här gången gjorde jag efterforskningar… — började åsnan säga.
Kanske det räcker? — avbröt prinsen. — Ingenting fungerar, jag är ingen hjälte, det är allt.
Men lyssna bara…
Hem, åsna, hem!
Okej, vi besöker min syster, och sedan hem.
Men när de kom till en enorm grotta började prinsen misstänka att åsnan hade något i tankarna igen.
Bor din syster verkligen här?
Naturligtvis, alla åsnor bor i grottor! Visste du inte det? — svarade åsnan oberörd. Men så fort de gick in — ha-ha, naturligtvis inte! Vi har ett nytt äventyr, vän!
Vilken vän är jag om du bestämde dig för att lura mig!
Okej-okej, jag gör det för din skull, bli inte arg. Vi besegrar draken…
En drake???
Ja, det finns en drake, vi räddar prinsessan, och det är allt!
Den stackars prinsen hann inte svara innan en zart röst hördes:
Vem är ni?
Det var en prinsessa, ja, verkligen, och så vacker att prinsen och åsnan frös. Alla ord verkade stanna i luften, men då hördes ett högt rytande: en enorm DRAKE skyndade mot dem!
Var inte rädd, älskade prinsessa, jag ska rädda dig!
Prinsen ställde sig framför flickan och drog sitt svärd. Prinsessan ville säga något, men prinsen, som hade samlat mod, fortsatte:
Låt detta vara min sista strid, men monstret ska inte röra dig!
Monstret? — skrek draken plötsligt och började oväntat gråta. — Mila, jag sa ju att jag är ful-l-l…
Lyssna inte på dem, Vanessa, du är den vackraste! Du blir den vackraste bruden!
Bruden? — blev prinsen förvirrad.
Prinsessan såg på honom argt och upprepade:
Bruden! Vi förbereder oss för ett bröllop, min bästa vän gifter sig med en vacker drake, och ni… Vem är ni egentligen?
Kort sagt, draken visade sig inte vara en drake utan en drakdam, och mycket vänlig dessutom. Prinsen och åsnan fick en inbjudan att stanna.
Varför bjöd du in dem? — var prinsessan arg. Flickan pratade inte med prinsen, och han såg på henne i smyg och suckade.
Jag tycker att prinsen inte är så dålig, se hur han skyndade för att skydda dig!
Han är lika skrytsam som alla andra! Han vill bara bli känd!
Vi får se, — log drakdamen Vanessa, — vi får se.
Bröllopet var helt underbart. Och när de unga redan skulle ge sig av till havet på sin smekmånad, vände sig drakdamen Vanessa till prinsen:
Skulle ni kunna följa min Mila hem? Vägen går genom skogen, jag bar henne hit genom luften på mina vingar, men nu måste hon gå tillbaka ensam. Jag är orolig, och om hon är med er blir jag lugn.
Ja-ja, naturligtvis! — prinsen strålde, han var lycklig, han behövde inte längre berömmelse. Han hade verkligen förälskat sig i prinsessan.
Prinsessan var helt emot det, men hon var tvungen att hålla tyst för att inte såra sin vän. Så de gick längs skogsstigen i tystnad, om man inte räknar åsnan som sjöng barnvisor.
U-u-u-u! — hördes det helt nära.
Kom, snabbare! — sa åsnan rädd.
Jag håller med henne, — instämde prinsessan oroad.
U-u-u-u! Hur ont det gör!
Prinsen stannade och gick mot det ställe varifrån tjutet kom.
Hej, vart går du? — frågade åsnan.
Någon behöver hjälp!
Är du galen? Du vet inte vad som är där! TILLBAKA! — åsnan var verkligen rädd.
Prinsessan stod tyst bredvid. Ja, hon var rädd, men å andra sidan insåg hon plötsligt att prinsen inte var sådan som hon först trodde.
Prinsen såg en enorm varg på ängen. Han satt och grät som ett litet barn.
Är allt bra med er? — prinsen var inte rädd alls, han kände medlidande för den enorma vargen.
Tassen. U-u-u-u…
Först nu såg prinsen en enorm splint som stack ut ur vargens tass.
Jag drar ut den på tre!
U-u-u-u! Var försiktig!
ETT, TVÅ, TRE!
U-u-u-u! Tack, vän, tack!
Mycket snart var hela vår sällskap redan på slottet, och prinsessan insåg plötsligt att prinsen var en verklig hjälte — snäll, modig, tappar… Men det är en helt annan historia!
Läs del 2: En skälmaktig saga. Fortsättning
