Flickan Tanja var mycket nyckfull. Hon bodde med sin mamma och pappa i ett stort hus på första våningen. Och alla grannar visste när Tanja var på dåligt humör. Ibland grät hon så högt att mamman fick huvudvärk, ibland stampade hon så mycket med fötterna och skällde att pappan grep sig om hjärtat. Ingen fick ro från Tanja. Det fanns inget som kunde göra henne nöjd.
En dag bad flickan sina föräldrar om en liten kattunge. De blev mycket förvånade, för Tanja hade aldrig tänkt på någon annan än sig själv. Hur kunde de lita på henne med ett levande väsen?
Föräldrarna vägrade Tanja. Det blev en stor scen, men den här gången gav de inte efter för den nyckfulla flickan: hon skulle inte kunna ta hand om en kattunge. Men mamma och pappa berättade om Tanjas önskan för hennes gudmor. Flickans fjärde födelsedag närmade sig, och tant kom på att Tanja behövde lära sig att respektera andra. Precis som en fe-gudmor från sagor bestämde hon sig för att ge den nyckfulla flickan en särskild gåva.
Bland många vackra lådor med stora rosetter fanns en som var ljusare än alla andra. Det var gåvan från tant. Tanja tog lådan, och tant sa:
