En gång före nyåret bestämde sig Morfar Frost för att gratulera barnen till helgen och ge dem presenter. Barnen hade uppfört sig väl under året och studerat hårt. Han hade förberett många presenter och godis åt dem.
Han packade allt detta i en stor röd säck och gav sig av till barnen för att fira. Säcken var mycket tung, och Morfar Frost gick långsamt, stönade och suckade.
Det började snöa. När han närmade sig skogen hade snön ansamlats – nästan en meter. Det blev svårt för Morfar Frost att gå. Han gick fram till en stor snöhög och bestämde sig för att vila – han satte säcken på marken och satte sig ner.
Plötsligt hörde han ett visslande ljud, men såg ingen i närheten. Återigen hördes ett visslande, men källan var inte synlig. Plötsligt märkte Morfar hur snön på högen rörde sig och en liten vit svans visade sig.
Vem är du? – frågade Morfar Frost.
Jag är Kaninen, – svarade "Svansen".
Kaninen, jag är på väg till barnen, jag vill gratulera dem till nyåret och ge dem presenter. Men min säck är mycket tung. Kan du hjälpa mig att bära den? – frågade Morfar Frost.
Med glädje, Morfar, jag hjälper dig, – svarade Kaninen.
Snöstormen fortsatte. Snödrivorna blev större, och Kaninen kunde inte hoppa och frös. Morfar Frost placerade honom innanför sin pälsmössa i sin kappa. Kvällen kom, och på vintern blir det mörkt snabbt.
Morfar, – sa Kaninen, – vi hinner inte till barnen idag. Jag vet var vi kan värma oss. Här inte långt bort bor mina vänner, Ekorren och Ugglungen. De har något att äta (som bekant lagrar ekorrar och ugglor mat för vintern). Och de bor i en varm stuga.
Låt oss gå snabbt, visa vägen! – svarade Morfar Frost.
Snart kom de fram till en vacker stuga av stockar, där Ekorren och Ugglungen bodde, de knackade på dörren och blev inslappade.
Ekorren och Ugglungen blev glada över gästerna. De hade inte sett Kaninen på länge, och de hade länge drömt om att träffa Morfar Frost. I stugan var det varmt och det luktade te med sylt och kakor. Efter tepausen började vännerna dela sina nyheter.
Efter att ha hört sina gästers historia beslöt Ekorren och Ugglungen att hjälpa dem. På morgonen den 31 december upphörde snöstormen och solen skev. Men det hade snöat mycket. Ugglungen sa:
Ni hjälper Morfar Frost att bära säcken, och jag ska flyga och visa er vägen från ovan.
Du kom på en bra idé, Ugglungen, annars skulle vi ha vilsat länge i skogen, – svarade Morfar Frost.
Ugglungen flög upp och efter en stund pekade han på en tall som växte på en kulle.
Ser ni den tallen?
Ja! – svarade Kaninen och Ekorren i kör.
Gå mot tallen, och sedan vänder ni höger, – kommenderade Ugglungen.
Morfar Frost byggde något som liknade en släde av grangrenar och satte säcken på den. Så blev det lättare för vännerna att bära presentsäcken. Efter några timmar kom de fram till dagis.
Barnen blev mycket glada, för de väntade på Morfar Frost och hade förberett sig väl för att möta nyåret: de hade pyntat granen, dekorerat dagis, klädde sig i kostymer av sagofigurer och skogsbor, och lärt sig dikter.
Hej då! – sa Ekorren och Ugglungen och började förbereda sig för att gå hem.
Vänta, gå inte, stanna. Vi ska nu festa och fira nyåret.
Och dessutom räcker presenterna till alla! – sa Morfar Frost.
Och vännerna stannade. Och Morfar Frost och Kaninen blev så goda vänner att sedan dess på nyårskort, i bilderna i böcker ritar man alltid Morfar Frost tillsammans med Kaninen, som blev hans bästa vän och oersättlig hjälpare.
