I en mycket stor leksaksbutik bodde ett stort samhälle av många olika leksaker. De drömde alla om bara en sak: att bli köpta och att barn skulle börja leka med dem. För leksaksbutiken var mycket ledsen för leksakerna. De blev otroligt glada över varje besökare i butiken. Naturligtvis fick leksaken på inget sätt visa för människorna att den var levande och kunde röra sig och prata. Men leksakerna pratade med varandra, och de gjorde det oftast när butiken redan hade stängt.
På en av hyllorna i butiken bodde en prinsessa, en riddare och en drake. Och en dag började de bråka om vem som var bäst.
Det finns inget att bråka om, naturligtvis finns det ingen docka bättre än mig här.
Skrävlade prinsessan.
Du tar fel. Jag är mycket bättre än du. Titta på mina glansiga rustningar. Ingen annan har sådana.
Avbröt riddaren prinsessan ungeduligt.
Nej, det är jag som är den bästa leksaken i denna butik. Se hur många olika knappar jag har. Jag kan både sjunga och prata.
Sa draken bestämt.
Hur ska vi förstå vem av oss som är bäst?
Frågade prinsessan.
Det är enkelt. Den av oss som köps först kommer att vara den bästa leksaken.
Föreslog draken plötsligt.
Och leksakerna började vänta på när de skulle bli köpta. Men en vecka gick, sedan en till, och ingen köpte dem. Då beslöt leksakerna att använda ett knep och förbättra sitt utseende. Prinsessan hittade många rosetter i butiken och satte på sig alla. Hon började se ut som ett julträd.
Alla besökare i leksaksbutiken skrattade öppet åt prinsessan-dockan. För genom att klä sig i många rosetter blev hon ett skrattretande för alla omkring henne.
Riddaren såg att många pojkar köpte transformerande bilar och beslöt att låtsas att han var en transformator. Han försökte klumpigt och opropå att på något sätt avbilda transport, men såg snarare ut som en hög skräp än en bil. Besökarna i butiken kunde inte förstå vad det var för järnsubstans framför dem.
Och draken märkte att barn älskar talande dockor, och började ständigt trycka på knappar och prata. Men människorna gillade inte sådan buller och många leksaker grälades med honom.
Alla leksaker som stod på andra hyllor köptes gärna, men inte prinsessan, draken och riddaren. De ville så mycket bli köpta att de istället överansträngde sig med sitt nit och förvandlade sig själva till hemska föremål som ingen gillade.
Men de kunde inte ens tänka på att problemet låg just i deras "modernisering". Det verkade för dem som om de inte hade dekorerat sig tillräckligt bra, så de fortsatte desperat att skämmala sig själva.
En dag kom en familj till leksaksbutiken som hade tre barn: två pojkar och en liten flicka. När de närmade sig hyllan där våra bråkare bodde blev de förskräckta.
Vad är det här för vidunder?
Frågade en av pojkarna.
Det är konstigt, på denna hylla stod en vacker prinsessa, en drake och en prins. Men vad är det här för skräck, jag vet inte ens.
Svarade försäljaren och skyndade sig att ta bort leksakerna från hyllan.
Då började prinsessan försiktigt ta av sig rosetterna.
Vänta-vänta, jag vill ha denna leksak.
Sa flickan när hon såg leksaken utan många rosetter i försäljarens händer.
Draken slutade att ständigt bråka. Och riddaren stod igen i uppmärksam hållning.
Och vi tar draken och den underbare riddaren.
Började pojkarna skrika över varandra.
Försäljaren tittade på leksakerna som han ville kasta bort och kände inte igen dem. Framför honom var igen prinsessan, draken och riddaren som han själv en gång hade ställt på samma hylla.
Han tog leksakerna till kassan och sålde dem till köparna. Barnen tog leksakerna hem och började ständigt leka med dem. När kvällen kom tog barnen var sin leksak till sängen för att sova med dem.
Så snart barnen somnade samlades leksakerna i mitten av rummet.
Hur dumma vi var.
Sa prinsessan.
Du har rätt. Vi borde inte ha skämmalt oss själva. Vi borde bara ha väntat tills någon kom till butiken som skulle tycka om oss.
Tillade riddaren.
Så förstod leksakerna att man aldrig bör låtsas vara något man inte är. Man måste alltid vara sig själv och då blir allt bra - för både barn och leksaker!
