Det fanns en gång ett litet nyfiket lokomotiv vid namn Tuff-tuff. På dagen arbetade det hårt — det transporterade människor från station till station, och på kvällen gav det sig iväg på sagolika resor längs okända vägar.
Tuff-tuff älskade att accelerera och säga "Tut-tut" så högt det kunde, och sedan lyssna på hur ekon från sitt ljud spred sig åt alla håll.
En dag gav sig det lilla lokomotivet iväg till ett ovanligt land — drömmarnas land. Vägen dit var långt borta. Efter att ha slutat sitt arbete lämnade Tuff-tuff stationen och började sin svåra resa. Den första stationen på vägen var en tät grön skog.
Tuff-tuff rusade längs spåren allt längre bort från den bullriga staden och snart såg det höga träd med breda stammar och utspridda grenar framför sig. Lokomotivet for förbi granar, tallar och björkar, och det verkade som om träden slöt sina grenar bakom det så fort det körde förbi. Nattskogens belystes bara av stjärnorna på himlen och såg mystisk och vacker ut.
Tuff-tuff hörde hur löven på träden viskade, och de verkade tala med varandra. Han kunde till och med höra bitar av deras samtal, han hörde tydligt hur träden hälsade honom: "Godnatt", sa de. Slutligen upptäckte det lilla lokomotivet en station mitt i den mörka skogen. Där stod en liten grå kanin med långa öron. När lokomotivet stannade frågade det kaninen:
Vad gör du här så sent på natten?
Jag kan inte somna, så jag bestämde mig för att åka till drömmarnas land för att hitta min dröm där, sa kaninen och gnuggade sina fluffiga tassar mot ögonen.
Jag är på väg dit just nu, hoppa på, jag kan ge dig skjuts, sa lokomotivet glatt över det oväntade sällskapet.
Kaninen satte sig i vagnen och började titta ut genom fönstret. Lokomotivet skakade på spåren: Tuff-tuff, tuff-tuff. Och när kaninen lyssnade på hjulens klappande, somnade det omärkligt, lutad mot glaset.
Nästa station på vägen till drömmarnas land var vid en stor sjö. Lokomotivet rusade längs spåren och såg redan från långt håll hur vattnet glänste under stjärnornas ljus. Tuff-tuff älskade att titta på vatten, och hans favoritmoment på alla resor var att köra över vatten på en bro. Det tittade alltid ner och beundrade sin spegelbild i vattenytan.
Sjön som det lilla lokomotivet såg från långt håll var verkligen enorm. Den täta skogen reflekterades i den, och nattens vatten var så lugn och stilla att det verkade som om en gigantisk spegel hade möts på vägen.
När lokomotivet kom fram till stationen tittade det omkring sig. Ingen var synlig, och det var redan på väg att fortsätta, men något sa honom att någon borde vara på denna station. Och han hade rätt, så fort han tittade på stranden såg han en grå liten mus. Hon kastade stenar i vattnet och såg mycket ledsen ut. Lokomotivet vände sig till henne:
Hej, lilla mus, vad är det som hänt? Varför sover du inte?
Jag kan inte somna. Min dröm har försvunnit någonstans och jag kan inte hitta den. Så jag sitter bara här och väntar på att det ska bli morgon, sa musen med trött röst.
Jag vet hur jag kan hjälpa dig, sätt dig i vagnen, och jag tar dig till drömmarnas land. Kaninen sa att man kan hitta vilken dröm som helst där, och din är säkert där också! Jag är på väg till det landet och tar gärna med dig.
Musen satte sig i vagnen och lokomotivet fortsatte. "Tuff-tuff, tuff-tuff" — slog dess hjul. Musen tittade ut genom fönstret och märkte inte hur den somnade medan lokomotivet skakade fram och tillbaka.
Den sista stationen på vägen till drömmarnas land var vid ett stort blomsterland. Så fort Tuff-tuff passerade sjön började det märka små och stora färgglada blommor här och där på vägen. De växte nästan överallt — längs järnvägen som lokomotivet körde på, längs skogen, och det verkade som om till och med stjärnorna på himlen liknade glada gula blommor.
Till en början fanns det inte så många blommor, men ju längre Tuff-tuff rusade längs spåren, desto fler blev det. Röda, gula, blå — blommor i alla möjliga nyanser mötte det på vägen. Slutligen kom det fram till ett stort blomsterland, det verkade som om någon slarvig konstnär hade spillt all färg, och de hade blandats och skapat en skatt av ovanliga blommor. Hela fältet var täckt av blommor och även på horisonten slutade de inte.
Stationen låg mitt på ängen. Tuff-tuff närmade sig den och andades in blommornas dofter. Det stannade och så fort vagnsdörrarna öppnades hörde lokomotivet ett surr. Det var en liten svartvit bi som väntade på honom vid stationen. Den vände sig själv till honom:
Hej, vart är du på väg? — surrade biet.
Jag är på väg till drömmarnas land, svarade Tuff-tuff.
Ta med mig, snälla, jag har alltid drömt om att åka dit, bad biet.
Borde du inte sova nu? frågade lokomotivet.
Det är redan långt dags, men jag kan inte somna alls, klagade biet.
Då sätter du dig hos mig, jag tar dig gärna dit.
Biet satte sig i den sista lediga vagnen och tåget fortsatte. Det tittade länge ut genom fönstret på blomsterfältet som for förbi. Biet kom ihåg hur det på dagen hade flugit över varje blomma och samlat pollen. Och lokomotivet rusade allt längre bort: "Tuff-tuff, tuff-tuff", skakade det. Biet somnade omärkligt sött, inkilat vid fönstret.
Långt körde Tuff-tuff längs järnvägen tills det såg en stor röd vägskylt. På den stod det: "Drömmarnas land".
"Hurra, äntligen är jag här, jag måste snabbt berätta för passagerarna att de snart kan hitta sina drömmar!" tänkte det glatt.
Men snart insåg det lilla lokomotivet att kaninen, musen och biet redan hade somnat längs vägen.
Väck dem inte, älskade lokomotiv, hörde Tuff-tuff en röst bredvid sig.
Tuff-tuff tittade omkring sig och såg en liten gubbe. Han såg ut som en riktig gnome med ett långt gråvitt skägg.
Åh, hej, jag visste inte att det fanns någon här.
Mitt namn är Snöfnugg, jag är en drömgnome. Jag bor i det här landet och ser till att var och en får sin dröm i tid.
Och jag är lokomotivet Tuff-tuff, jag har tagit tre passagerare som förlorade sina drömmar och ville hitta dem här.
Som du ser är deras drömmar på plats. Nu ser var och en av dem sin egen dröm.
Så betyder det att hela denna resa genom skogen, spegelssjön och blomsterfältet var för intet?
Varför det? Du hjälpte mig mycket, det var tack vare dig som dessa små djur kunde somna. Som tack för din hjälp vill jag ge dig en särskild dröm.
Gnomtrollkarlen knäppte med fingrarna, och lokomotivet befann sig hemma. Det fanns inga passagerare i det längre, och det sagolika drömmarnas land var långt, långt borta. Den här natten sov Tuff-tuff särskilt sött, det drömde om det som det älskade mest i världen.
Det såg hur det accelererade och skrek: "Tut-tut" och som genom trolldom svarade ekon: "Tut-tut-tut-tut", och hjulen klappade och klappade, klappade och klappade, och förde det långt bort. Tuff-tuff-tuff-tuff.
