Kapitel ett. Hur allt började
Åsnan minns inte exakt hur allt började. Hur han sys ihop i fabriken, hur tassarna sys fast vid den mjuka kroppen.
Det första Åsnan minns är hur han öppnade sina pärlögon och... det var becksvart. Han såg ingenting, men han kände att han färdades någonstans, för det skakade i varje kurva.
Sedan stannade allt, och Åsnan hörde röster. Den järnklädda bakdörren på skåpbilen gnisslade upp, och ett skarpt, starkt ljus träffade Åsnans ögon. Tusentals små ljusstrålar bländade honom, och de följande fem minuterna såg han ingenting. Därför missade han när han bars in i en stor snabbköpsbutik och när en kvinna började ställa leksaker på hyllorna.
Bredvid Åsnan satte hon upp en skylt med texten «Weihnachtselch», vilket på tyska betyder «julälg». Hon fnös lite: «Vad man inte hittar på, de där leksakstillverkarna. Så vitt jag vet har tomten renar. Nåja, kompis, nu får du vänta på dina ägare».
Hon kliade Åsnan på de beige mjuka hornen och gick tillbaka till sitt arbete. Åsnan stannade kvar bland de andra leksakerna och godiset. Butiken var mest en livsmedelsbutik, men inför högtiderna fanns det också leksaker på hyllorna.
Bredvid satt nallar, kaniner, hundar och katter. De blev ganska snabbt köpta, så Åsnan hann inte lära känna dem ordentligt. Men det doftade härligt av choklad i butiken, så Åsnan var beredd att sitta och vänta en mycket, mycket lång tid.
Han gillade inte riktigt de andra leksakernas samtal. De suckade djupt och sa att barn är just barn, de har inte tålamod eller nyfikenhet nog. De har alltid många leksaker, så de blir inte glada för nya särskilt länge. Och vad är det värsta för en leksak? Jo, att hamna långt bort i ett dammigt hörn.
Åsnan lyssnade men teg. Han ville inte heller hamna i «det dammiga hörnet», men han drömde om att åtminstone någon skulle tycka om honom.
Åsnan visste inte hur länge han hade suttit på hyllan i snabbköpet. En dag, två, kanske en vecka. Åsnan har väldigt dålig tidsuppfattning. Men en dag stannade en livlig, smal kvinna med kort frisyr och ganska snabba rörelser framför hyllan.
Precis vad jag letade efter! utropade hon, tittade noga på leksaken genom sina rektangulära glasögon och tog ner Åsnan från hyllan. Hon vände på honom i händerna.
Ja, Emma kommer att älska den!
Lika bestämt som hon gått fram till hyllan lade hon Åsnan i sin korg. Åsnan åkte bland matvarorna, och hans mjuka hjärta fylldes av glädje och tacksamhet. Han hoppades bara att Emma inte hade så många leksaker. Åsnan frös till i glad förväntan på förändring.
Kapitel två. Hur Älgen blev Åsnan
Några dagar bodde Åsnan i ett främmande hem där det alltid luktade gott, men där barn inte fanns någonstans i närheten. Kanske var det inte några dagar utan bara en enda.
Som sagt, Åsnan har inte bra koll på tiden.
Till en början, när någon kom in i rummet där Åsnan låg, ryckte han till i hopp om att det var Emma. Men snart förstod han att det var meningslöst att vänta på Emma här. Och han blev ledsen.
Ändå, ett par dagar senare, eller kanske redan nästa dag, lades Åsnan i väskan igen (där luktade det återigen choklad, vilket Åsnan tyckte om och som väckte fina minnen) och bilen körde iväg med honom.
Åsnan trodde att resan skulle bli lång, som i den järnklädda skåpbilen, men så var det inte alls. Plötsligt stod bilen stilla.
Från väskan var det svårt för Åsnan att se vart han bars. Han trodde att de gick uppför några trappsteg. Sedan en dörr, ännu en dörr och sedan uppåt igen. Till sist lades väskan på ett bord, och då syntes ingenting alls. Åsnan lyssnade.
Guten Morgen, Studenten. Heute ist ein Wunderschӧner Feier Tag. Heute ist Natalie’s Geburgstag.
Åsnan förstod redan ganska bra människornas språk. Han hade börjat förstå redan i fabriken, där arbetarna ständigt pratade medan de sydde leksaker. Därför förstod han utan svårighet: «God morgon, elever. Idag är en fin festdag. Det är Natalies födelsedag».
Men medan Åsnan funderade över det han hört missade han resten av talet, och han blev överraskad när han plötsligt togs upp i örat och lyftes ur väskan ut i det starka ljuset.
Herregud, vad rädd Åsnan blev! Minst femton par ögon tittade på honom. Bruna, svarta, blå, gulgröna.
Lockiga mörka hår, raka, rödbruna, allt flimrade framför Åsnan. Han blundade hårt. När han öppnade ögonen igen stod en ljushårig flicka framför honom och betraktade honom noggrant med sina grå ögon. Han hann inte ens märka när han lämnades över i hennes händer.
Vilken Åsna, sa hon. Och det lät helt främmande för Åsnan.
Det här är en julälg, svarade kvinnan med rektangulära glasögon oväntat, på samma språk, som var främmande för Åsnan.
Vad spelar det för roll? Båda har ju stora öron och långa ben! sa Emma, och plötsligt skrattade alla.
Åsnan förstod inte mycket av deras samtal. Om han hade kunnat översätta hade han förstått att han fått ett namn.
Så träffade han sin ägare, och till hans förvåning var hon inte alls ett barn utan en vuxen svensk kvinna. Från den dagen kallades Älgen för Åsnan, och hans äventyr började.
Kapitel tre. Hur Åsnan övervann sin brist
Det var en gång en Åsna. Hans ben var tunna och dinglade hit och dit. Och han var förstås en mjuk nalle. Därför gick han inte särskilt stadigt på sina ben-tassar och snubblade ofta över saker han inte borde.
Ibland råkade han sparka sin ägare i ögat, ibland välte han Nalle på rygg (mötet med Nalle är ett eget kapitel). Och Åsnan blev mycket ledsen...
Han var rädd att han skulle tappa alla sina vänner. På grund av sin medfödda klumpighet.
Men en dag fick Åsnan syn på en glass i sin ägares hand. Han ville bara titta på hur den såg ut inuti den rostade våffelkotten, för smaken är ju något mycket viktigt: jordgubb, choklad, pistasch...
Åsnan hoppade upp och... slog glassen ur hennes hand. Plask! Och glassen landade på Nalles och Rävis huvud. Alla Åsnans vänner hamnade i den goda glassen.

Räven slickade belåtet på sin svans, som nu själv liknade en våffelkotte med en söt glasskula som smälte på spetsen.
Och Nalle slickade sötman från sin nos med sin långa tunga.
Och ägaren skrattade.
Så accepterade och övervann Åsnan sin osäkerhet över sin besvärliga brist. Det visade sig till och med vara roligt!