Kapitel fyra. Hur Åsnan flög till Paris
En dag blev det kaos i huset. Alla gick runt i en hel vecka och diskuterade och bråkade utan ände.
Åsnan förstod inte riktigt vad som pågick. Han mindes egentligen bara de tyska orden och fraserna, eftersom han som liten, när han satt i affären, hade hört många tyska ord från kunderna i den avlägsna staden Hamburg. Men även dem hade han börjat glömma. De svenska lärde han sig aldrig.
Han försökte lyssna på vad all uppståndelse handlade om, men förstod ingenting. Och en morgon bars hans bästa vän, blomman Pipito, iväg. De satte honom tillsammans med krukan i en påse och bar ut honom. Pipito gick tyst, som alltid. Men Åsnan började oroa sig.
Sedan började de packa sakerna som Åsnan var van vid i en stor resväska. Den luddiga tröjan från stolen och de glänsande burkarna från byrån. Rummet blev gradvis tomt. Och Åsnan lades aldrig i väskan. Åsnan blev väldigt nervös.
”De åker alla och glömmer bort mig här”, tänkte han, och hans gosiga hjärta knöt sig, och öronen hängde tröstlöst ner.
Men en dag väcktes han tidigt, väldigt tidigt. Åsnan visste inte vad som hänt när han i sömnen bara pressades ner i en smal springa i resväskan... och hur han fick plats är ett mysterium. Resväskan drogs igen ordentligt.
”Nåja, jag kommer inte att se något. Nu åker jag också iväg. Bra vore det att komma till Pipito.”
Åsnan fraktades länge i mörkret. Sedan öppnades resväskans dragkedja lite grann. Han sträckte upp huvudet och flämtade: ett enormt flygplan stod precis framför hans nos. Åsnan hade flugit med sådana förut, och det hade alltid varit spännande. Och varje gång hade planet tagit honom till en plats som var ännu bättre än den han kommit ifrån.
Från den dagen började Åsnan älska att resa.
Kapitel fem. Hur Åsnan promenerade i Paris
I Paris doftar det av croissanter, frihet och blommande träd. Inte alla får flyga till Paris, men Åsnan fick vara där. En vårdag reste han till Frankrike tillsammans med sin familj, husmor och husbonde.
Varje morgon vaknade de i ett litet hotellrum. Så litet att husbonden och husmodern knappt kunde gå om varandra när de gick till badrummet för att duscha. Men människor älskar ju att bada!
Men de tog inte illa vid sig av rummets storlek, de skrattade bara och upprepade: ”Riktiga Paris”.
Under tiden låg Åsnan kvar och njöt av de vita lakanen i sängen. Sedan gick de alla tillsammans till ett café för att äta frukost med nybakade croissanter. Det finns inget godare bakverk än en nybakad, krispig croissant gjord med smör.
Åsnan stack upp nosen ur husmorns stora väska och snusade i den doftande luften, medan husbonden stod i en lång kö av kunder. Ibland stannade de kvar på caféet för frukost, andra dagar gick de till parkerna, som det finns otaliga av i Paris. Där slog de sig ner vid en liten fontän eller på en bänk under de vida kronorna på träden.
Morgonen var Åsnans favoritstund. Det gick att titta på människorna som skyndade på cyklarna till jobbet, på de lata turisterna som strosade omkring, lika tidiga fåglar som de själva, rädda för att missa ens en minut av resan, och på de studenter som festat och kom hem först under morgonen.
På den här resan förstod Åsnan att inte varje handling behöver vara användbar. Ibland kan man bara njuta av doften av kaffe med croissant på morgonen, av en promenad genom gamla gator och skuggiga parker på dagen och av den förtrollande synen av den glänsande Eiffeltornet sent på kvällen.
Bara att andas, bara att leva.
Och Åsnan kände att husets människor var helt lyckliga. Han hörde till och med hur husmorns hjärta slog, för hon kramade honom av förtjusning gång på gång och sa: ”Så vackert! Magiskt!”
Och Åsnan kände själv något varmt i bröstet. Det spred sig genom kroppen ända ut i tassarnas spetsar och stack lite i näsan. Så förstod Åsnan vad lycka är.
Kapitel sex. Hur vintern kom
Åsnan hade bott i den nya familjen länge, och varje morgon bar husmodern honom till blomman Pipito på fönsterbrädan.
Åsnan tyckte om att umgås med Pipito. De satt hela dagen och tittade ut genom fönstret på förbipasserande, på små moln, på bilar som körde förbi och på hundar och katter som sprang omkring. Det var roligare att se på dem än att titta på människor.
Och hela dagen pratade vännerna tyst om allt möjligt i världen och väntade på husmodern.
Men en dag, när Åsnan satt på fönsterbrädan på morgonen, trodde han inte sina ögon. Utanför var allt vitt, vitt. Och från himlen föll märkliga vita flingor.
När människorna öppnade dörren till huset bar de med sig kylan och detta vita under under under sina axlar och sina halsdukar, skakade av det från skorna på golvet, och redan efter en sekund hade det förvandlats till en pöl.
Och alla började också bära mössor och halsdukar. Åsnan hade också en egen halsduk, som han hade hela året. Halsen är det som Åsnan oftast blir förkyld i. Men mössan hade han inte. Och Åsnan ville så gärna prova på smaken av detta vita under.
En dag tvättade husmodern sin ullmössa i tvättmaskinen. Den krympte, och hon gav den till Åsnan. De satte den på hans stora öron, justerade halsduken och tog med honom ut.
Åsnan gick genom snödrivorna, satt i huvan på husmorns jacka och andades in den friska, iskalla luften. Han provsmakade till och med snön. Men snöns smak tyckte han inte om.
”Den liknar glass...”, tänkte Åsnan, ”fast glass är söt och doftar vanilj. Men till utseendet... snön är väldigt vacker. Precis som glass.”
Och Åsnan drog en ny slutsats: ”Det som ser vackert ut utifrån är inte alltid lika gott, om man provar närmare.” Så lärde sig Åsnan känna den riktiga vintern.