Och det händer att man inte blir glad ens av pengar, säger ett gammalt ordspråk. Även i sagorna lever människor fattiga och lyckliga, rika och olyckliga.
Så fanns det i Sagolandet en rik man. Han ansåg att han hade allt: en hustru, ett barn, ett stort hus fullt med tjänare och framför allt väldigt mycket pengar! Ofta kunde man höra honom säga:
Alla mina problem kan bara pengar lösa!
I samma land bodde också en fattig man. Och han hade också allt: en kärleksfull och omtänksam hustru, en vacker dotter som oförtrutet hjälpte sina föräldrar. De levde i god sämja och var nära varandra både i sorg och glädje. Dottern gjorde allt för att likna sin mamma, för hon var den klokaste kvinnan, som pappan brukade säga. De bodde i en gammal liten stuga, men det var ingen tyngd för den lyckliga familjen, för nära dem fanns människor som stod dem varmt om hjärtat!
När den rike mannen körde förbi den fattige i sin vagn, hånade han och sade:
Kan man verkligen leva så här?! I fattigdom går det inte att vara riktigt nöjd med livet. All lycka finns i pengar!
Men den fattige mannen brydde sig inte alls om orden. Vid varje sådant samtal svarade han:
Jag har aldrig träffat någon som är lyckligare än min familj!
Så en dag en grå höstmorgon knackade olyckan på den rike mannens dörr: hans enda dotter blev sjuk. Man förde henne till läkare efter läkare, men alla ryckte på axlarna. Den rike mannens värld rasade. Pengarna visade sig maktlösa inför dödens klor, och dottern dog.
Hustrun dog också, av sorg. Rikedomen hjälpte inte heller här. Och den rike mannen blev kvar ensam med sina skatter. De blev till ingen glädje för honom. Ingen eldstad kunde värma hans kalla hjärta, inga kristallkronor kunde lysa upp hans mörka värld, ja, till och med det stora huset kändes trångt.
Plågad av sorgsna tankar gick den rike mannen ut och vandrade genom Sagolandet. När han såg upp mot himlen fick han syn på en enda stjärna.
Lika ensam som jag ― viskade den rike mannen.
Utan att märka det hamnade han nära den fattige mannens hus. I den lilla stugan brann det fortfarande ljus, och rök steg ur skorstenen. Den rike mannen tittade in genom fönstret och kände hur hjärtat drog ihop sig: även genom glaset kände han att huset andades ro, omsorg och värme. Vid spisen satt den lycklige fattige mannen, och bredvid honom satt hustrun och dottern och stickade strumpor medan de sjöng.
Den rike mannen brast ut i gråt och kunde inte längre hålla tillbaka de ackumulerade tårarna. Han rusade in i stugan, föll på knä och bad gråtande:
Förlåt, förlåt mig! Jag trodde att jag skulle klara alla svårigheter med hjälp av min plånbok. Jag tog så fel. Mitt hus är ännu fullt av pengar, men jag är ynkligt fattig! Min värld har blivit tom, förvandlats till ruiner! Snälla, hjälp mig att finna ro! Ta allt, alltihop, som jag äger! Jag står inte ut ens med tanken på min förmögenhet, som inte kunde rädda min familj!
I stugan rådde tystnad, och man hörde bara den rike mannens gråt.
Jag tar inte emot dina pengar ― sade den fattige mannen med fast röst. ― Som du ser är jag nöjd även utan dem. Om du vill leva verkligen lyckligt, dela med dig av din rikedom till dem som verkligen behöver den. Börja hjälpa de utblottade, så ser du att ett enkelt, uppriktigt ”tack” är värdefullare än alla jordens skatter! Pengar har aldrig gjort någon lycklig.
Sedan dess har inte så få år gått. Den rike mannen blev vän och ofta gäst i den fattiges familj. Dag efter dag hjälper han med omsorg de föräldralösa barnen, änkorna och de skröpliga gamla männen och kvinnorna. Ingen ser längre sorg i hans ansikte. Nu vet han vad en människa behöver för att leva sitt liv utan att ångra något!