Solen lutade sig långsamt mot solnedgången. Trädens skuggor blev allt längre. Hettan avtog sakta. En frisk bris började blåsa, träden prasslades med sina löv. Fåglar cirklade i luften, än fladdrande med vingarna, än stillastående, än svävande i luften.
Gulögda prästkragar som växte på ängen gungade och lyfte sina huvuden högre, som om de försökte höra bättre vad fåglarna sjöng där uppe. Ett varmt sommarregn hade fallit, och de ännu inte torkade dropparna glittrade som silverkulor på gräset. En brokig höna hade tagit ut sina kycklingar på promenad. I ett avlägset hörn av ängen grävde hon fram maskar åt dem ur den fuktiga jorden.
Kycklingarna trängdes runt sin mamma i väntan på byte och pep av förtjusning med tunna röster:
Pip-pip-pip, pip-pip-pip.
Två kycklingar såg samtidigt en krypande mask och en av dem skrek:
Det är min mask! Jag såg den först!
Nej. Det var jag som hittade den!
Svarade den andra.
Min mask!
Nej, min!
Medan de bråkade kröp masken iväg till en säker plats.
Kycklingarna rusade efter den, men den var redan borta.
Medan detta pågick hade en olydig dum kyckling gått långt bort från mamma-hönan och, ensam kvar, villade bort sig i det täta gräset och började pipa jämmerligt.
Detta pip hördes av grannens katt som värmde sig i solen under en buske. Hon tittade sig omkring, lade sig på magen och började smyga längs buskarna mot den gula kycklingen som såg ut som en blomstrande gul maskros. Just då var det ingen i närheten, och ingenting hindrade katten från att genomföra sin onda avsikt. Nu stannade hon, bara svansen viftade lätt i spetsen. Uppenbarligen förberedde hon sig för det avgörande hoppet.
Men det visade sig att katten inte var helt ensam på ängen just då. I närheten, i ett gammalt grenigt träd, satt en kråka. Hon var alltid medveten om allt som hände i trakten. Hon visste allt om alla och hade till och med skrivit en sång om sig själv:
Jag är kråkan, allt jag vet,
Allt jag kan, allt förstår jag.
Er ska jag också berätta,
Hur man gör, det ska jag visa.
Och nu såg hon allt, och verkade vänta på vad som skulle hända härnäst. Och kanske ville hon själv stjäla kycklingen — sådant händer. Vem vet vad den svarta rövaren tänkte... Men plötsligt skrek hon genomträngande, lämnade grenen och rusade mot den röda katten.
Katten hoppade till av överraskning, pälsen på hennes rygg reste sig, svansen stod rakt upp, och hon sprang sin väg: smög in i det täta buskaget.
Och vad gjorde kråkan? Nu skulle hon väl återvända till kycklingen...
Men nej, med ett slag av sina breda vingar gjorde hon ett varv över ängen och flög iväg.
Och den brokiga hönan hade under tiden upptäckt att inte alla hennes små var nära henne. Hon började kackla oroligt, sprang runt hela ängen, tittade under varje buske, och när hon sprang fram till det höga gräset såg hon att någon rörde sig där.
Kycklingen, som hörde mamma-hönans rop, delade på gräset med sina fötter och tittade försiktigt ut. Och när han såg mamma rusade han mot henne så fort han kunde. Mamma-hönan skällde ut honom, men slutade snabbt att vara arg och grävde fram en tjock mask åt sin gula kyckling.
Läs sagor så lär du dig alltid hur man ska bete sig och vem man kan lita på i svåra stunder.
