Fanns det en gång… nej, vänta. Ingen bodde där från början, och ingen fanns i skogen vid ån. En gång för länge sedan, eller kanske inte så länge sedan, växte där bara ogräs, mossa, tallar och granar. Ingen ekorre hoppade där bland de smaragdgröna grenarna, som vävde sig samman högt uppe under himlen till stora och invecklade bon och nät. Inga rovdjur som lodjur och lodjur med sin nåd och skönhet smög genom snåren, inga mäktiga älgar med stora horn. Inga fåglar kvittrade och pratade redan före gryningen och förkunnade med sina rop att en ny dag var på väg.
Det var tyst och tomt i skogen. Ån flöt tyst fram och bar bara på hösten de fallna löven från sorgsna pilar som hängde över vattnet och väntade på våren.
På vintern, säkert inlåst under isen och ömt täckt av den andra eller kanske sjunde snön, rådde det ett namnlöst och ensamt ålderdomligt tystnad. Ingen spår syntes på den lilla åns is: varken den vackra räven som som en gnista skuttade mellan grenarna, eller den lilla haren som gömde sig för den obarmhärtiga skogsrövaren. Bara fiskarna simmade i det grumliga bottnet och stirrade dumt på de mosgröna, halvgenomskinliga vattenväxterna.
Men en dag hördes där ett surr av mänskliga röster, klapprandet av hovar på den frusna marken, hugg av yxor mot tallstammar och isen som sprack under ishackan och sjönk under vattnet. Människor hade kommit till trakten. De var inte många, kanske tio eller tolv. De bar varma pälsar av djur som skogen aldrig tidigare sett, och de började bygga små stugor vid älvstranden. Redan första dagen fällde de tio tallar, och stubbarna stack tydligt upp mot skogen bakom dem.
Efter att människorna kommit fylldes skogen av liv, för nykomlingarna förde det med sig. Små sorkar sprang omkring, harar kom fram, mesar, domherrar och tjädrar började flyga, och på nätterna hördes hökugglor med tofsar på huvudet hoa, och ibland morrade en orolig björn någonstans.
Länge bodde människorna på de marken, och byn växte. Från små jordkojor, så trånga att man knappt kunde vända sig, flyttade invånarna till tvåvåningshus byggda av gran och tall. Doften av barr yrde i huvudet och förde tankarna bort till en tid då ingen ännu hade satt ssin fot i detta paradis. Ugnarna rökte och bakade gott bröd av råg som växte på bördig jord, kålsoppa med grönsaker som lagrats från hösten, stekt fisk och saftig bärsaft.
Och så en dag kom en märklig man till byn med en liten väska. Men att han «kom» är kanske att ta i. Om man gick tusentals kilometer till fots skulle det ta mycket lång tid och vara mycket besvärligt. Först åkte mannen tåg och, medan han lyssnade på hjulens rytmiska dunder, tänkte han på sitt viktiga uppdrag. Sedan steg han ombord på en färja och somnade. Och när morgonen kom behövde han ta sig vidare med en gammal, gammal bil till just denna byn.
När han kommit fram tog han fram en anteckningsbok och en penna ur väskan. Han gick fram till varje av de trettio husen i byn, knackade på dörren och ställde alltid samma fråga:
Hej. Jag har kommit från staden och har ett ärende i den här byn. Kan ni säga hur många som bor i det här huset? Vad värmer ni huset med?
Alla svarade. Någon svarade ovilligt och kortfattat, någon började berätta en lång historia, men mannen avbröt dem artigt men bestämt och bad dem svara på den konkreta frågan. När han frågat alla åkte han genast därifrån.
Det här är en katastrof! Varför har så få människor gas i sina hus? sa man vid mötet om gasdragningen.
Antagligen är de vana vid att elda med ved. Det måste ju lära sig om, sätta sig in i det här och allt det där… Det tar lång tid och är besvärligt, och dessutom är nästan alla där gamla. Varför skulle de göra det?
Men ved är inget alternativ. Vi måste genomföra gasdragningen. Det går inte att låta det vara, människor måste ju ha det! De behöver ju leva!
Vi har försökt redan, sa mannen som varit i byn och reste sig. Han lade en pärm på chefens bord och sa: «Alla som ansvarade för det försvann på ett märkligt sätt i skogarna. Man säger att något oknutet håller till där. Jag tror inte på övernaturliga krafter, men fakta talar för sig själva. Vi måste tänka igenom detta, jag förstår det. Men titta här! De försvann ungefär vid den tid då rören grävdes ner. I två veckor har man letat efter dem, om inte längre, och ändå har de inte hittats.»
Mannen satte sig igen, och chefen för företaget satt tyst en stund. Han kliade sig i nacken och sa till slut eftertänksamt, som om hans tankar var långt borta:
Ja… Vi får fundera på det. Mötet är avslutat, sa han, tog pärmen från bordet och smet ut ur rummet och släpade lite på fötterna. Alla de andra följde efter honom.
Efter en vecka kom en liten arbetsgrupp från staden till byn. De grävde snabbt upp jorden med spadar, som om de letade efter något, och åkte sedan igen. Tishka eller Grisha, en av dem, såg och hörde att arbetarna, utöver att ta jordprov, också räknade på något och pratade om några rör.
Herregud, vad håller de på med, va? Det här kommer att bli värre, suckade de gamla mummorna och gubbarna, men gick tillbaka till sina vanliga sysslor: att hugga ved, fiska, jaga och sticka vantar och sockor.
Och barnen sprang varje dag hundra gånger till platsen där arbetarna ivrigt men inte särskilt skickligt grävt ner någon metallisk krångel. Alla gissade vad de skulle göra, men för säkerhets skull rörde ingen ju saken. Man kan inte veta vad det är, det kan bli dyrt för en själv. Tänk om det är något viktigt.
Och verkligen, några dagar senare kom ännu fler människor, och dessutom kom mannen med väskan tillbaka. Hans ögon brann av någon idé, men folk kunde inte förstå vilken den var. Han gick runt en andra gång och ställde samma fråga:
Säg, vad värmer ni huset med?
Ved, svarade alla, oavsett vem han frågade.
Jag förstår, jag antecknar, sa mannen, och mycket riktigt dök namn och adress upp i anteckningsboken.
Vad vill han egentligen? tänkte folk och stängde dörren efter honom.
Han gick vidare och nynnade på något för sig själv, ganska nöjd. Hans arbete här var klart, och nu återstod bara att lämna resultaten till arbetarna, som i sin tur också var upptagna med att lägga rör. Mycket, mycket långa rör och rörledningar, som blodkärl, sträckte sig över hela byn. Till slut drogs rören även in till husen.
Och då blev folk nästan galna. Ugnarna började tas bort från husen. Nu fick folk nog och gick för att reda ut saken med mannen med anteckningsboken. Han berättade allt om gasen: att man drar in gas i husen, att det blir lättare att laga mat och värma sig. Alla såg misstänksamt på honom men gick sin väg. Vi får reda ut vad det är för något han sysslar med.
Mannen tänkte åka hem, han bodde hos en gammal man och betalade för sig med att hugga ved. Då reste sig plötsligt en vind, så att mannen nästan blåstes tre meter bort. Han hörde att någon stegade ur snåret, så att kvistar knakade och fåglar föll från grenarna. Mannen blev rädd, men fortsatte gå. Och så, se! Bakom träden glimmade några ögon!
Till slut kom skogsrået fram. Han var storväxt, två meter, med händer som trädstammar, ögonen glödde, munnen var så stor att den kunde svälja en människa utan att märka det, och han var täckt av mossa och barr, med grenar överallt, så att man inte kunde se hans ansikte.
Vad är det här?! Ni håller på att skrämma invånarna med gas! dundrade främlingen. Gå härifrån med din bande!
V-vem är ni? stammade mannen skräckslaget.
Vem då… Vem-vet-vem! Jag är skogsrået.
Är det alltså ni som gör att folk försvinner? sa mannen, nu med fastare röst.
Ja! Våga inte göra anspråk på mina marker! Det här är min jord och min skog! Och vem ska hugga ved i skogen när ni har gasen? Ingen! Så ge dig av tillbaka till din lilla stad! Annars följer du med mig in i skogen, och ett ben blir kvar under en buske, en arm under en gran, och ditt eget dumma huvud drar vargen med sig, morrade skogsrået och skrattade, och hela tallen framför honom tappade alla sina barr.
Mannen backade. Han verkade som en myra bredvid det enorma och hemska skogsrået, som redan var redo att gripa honom med sina långa armar och dra iväg honom till den mörka och djupa taigan.
Skogsrået tystnade och stampade med sin vedklubbeliknande fot mot marken. Genast kröp allt möjligt gräs upp ur jorden och började slingra sig runt mannens ben. Växterna klättrade högre och högre tills bältet inte längre syntes…
Skogsrå! Sluta genast! hördes en otäck liten röst bakom honom, och det doftade av dy och ruttna fiskar.
Kikimora! Ta dig i väg, din gamla häxa… Vad vill du? Han ger sig på vår skog! Det går ju inte, på riktigt! Låt honom då försvinna i det landet han kom ifrån!
Ja, så är det, men lyssna på mig… och sluta strypa honom, äntligen! Han är oskyldig, han bygger inget själv, han sitter bara i sin kammare och slösar bort sin tid och dricker te.
Gräset sjönk tillbaka ner i jorden, och skogsrået vände sig mot myrgumman. Nu såg även mannen henne. Hennes mörka, ovårdade hår, som säkert hade vuxit i århundraden, var bundet med ett smutsigt brunrött band och växte i tovor. Hennes grönaktiga klänning hängde i trasor, och genom hålen syntes mörk, skrovlig hud.
Ett krokigt finger pekade rakt på den stackars gästen i den här olycksdrabbade byn. Hennes böjda rygg gjorde myrkvinnan lik en räka, och hennes grå, vattniga ögon iakttog noga både människan och skogsrået, ledaren för skogens boningar.
Han är oskyldig, sa Kikimoran igen. Skogsrået rullade med ögonen och frågade, medan han gäspade:
Vad vill du? Varför har du kommit?
Dra inte bort fler människor. Och släpp honom också. De gör gott.
Gott?! Skogsrået blev åter rasande. Var är det gott? Har man hört något sånt? Så oförskyllt och så orättvist…
Lyssna till slut, gamla stubbe! utbrast Kikimoran, och skogsrået backade lite och ryckte upp en ung gran med rötterna och kastade den mot henne. Myrkvinnan undvek den förrädiska och hastiga attacken men fortsatte att tala:
Vänta nu, du är inte hundra år än, inte tvåhundra heller! Hjärtat kan ge upp, vad gör du då? Jag har inga grodor kvar, du slukade dem alla, din eländige klumpen! Åh, om du bara kommer i min väg igen, då ska jag… tänkte hon hota med en knuten näve. Skogsrået tystnade och suckade.
Säg då, sa han, drog upp en stubbe ur marken och satte sig på den som Rodins Tänkare.
De bär med sig det goda. Så blir det lättare för människorna att laga mat och värma sig på kalla nätter. Och vad gäller dig och din ensamhet…
Vi tar med dig i projektet «Sagorna runt Sverige»! utbrast plötsligt mannen och skrattade som en galning.
Men du är ju tokig! svarade skogsrået.
Man borde inte ha skrämt honom, din eländiga tölp!
Men lugn! Säg vad du har att säga, och tala inte i gåtor.
Mannen fortsatte:
Alltså. Vi har en sådan sak, när folk reser runt i landet och delar med sig av sagor och allt möjligt gott. Och många kommer att lära känna dig genom sagorna. Och de kommer att ta med sig presenter, eller hur? Det är väl bra, eller hur?
Bra… sa skogsrået långsamt. Det skulle väl kännas ensamt med djuren och fåglarna. Jag vill umgås, umgänge! Men med de onda andarna blir det ingen umgänge, bara en kamp. Ibland blir vattenandarna i dammen så arga att man knappt kan lugna dem, och så flyger några ormandar hit och dit, och man måste gå och jaga dem med en bloss, och det är verkligen hemskt… Och när Maara kommer tillbaka från de oändliga stäpperna är allt förbi! Alla andeväsen från floden, skogen och myrarna samlas för att driva bort henne!
Hör nu, sa mannen plötsligt, låt oss skriva ner dem alla! Tänk hur många sagor det blir!
Och vad säger du om gasen?
Vi drar in den, det gör vi verkligen! Folk kommer att steka fisk, baka pannkakor och bröd, spela på nyckelharpa och berätta sagor för barnen.
Åh, vad bra det låter! fnittrade Kikimoran. Men av den där gasen är det svårt att andas i myren.
Vänta, kära Kikimora. Finns gasen även i myren?
Ja, men vad bryr du dig om det?
Vi behöver dra rören långt från staden. Men här är det ju nära, inte långt bort alls!
Aha, sa de i kör, de onda andarna.
De släppte mannen, och han gick sin väg för att skriva ner sagan och lämna en rapport till chefen.
När han kom tillbaka togs han emot i byn som om han vore en av dem, och han stannade kvar där för att leva, med en ny gasspis och ett element. Han reste till staden många gånger, och han berättade sagorna för oss, och jag har nu berättat dem för er.
Som man brukar säga: där har vi sagans slut, och den som lyssnat får gärna åka dit och träffa skogsrået själv. Han har mycket intressant att berätta om det goda, rika på legender och berättelser, och om det underbara landet.