Om man delar något i två lika delar, kallas en av delarna för en halva. Allt på jorden har sin halva. Två körsbär, förbundna med en tunn pinne, är två mogna halvor. De är vackra både tillsammans och var för sig.
Om man lägger ett saftigt körsbär i munnen kan man känna både söt och sur smak på samma gång, och inuti finns en hård kärna. Varje körsbär är gott, men oftast växer de i par. För två körsbär på samma kvist är dubbelt så gott!
Människor har också sina "andra halvor". Till exempel mamma och pappa är två "halvor" förenade av kärlek. Någon söker sin "halva" hela livet, gör misstag, oroar sig, men ger inte upp. Ingen vill vara ett ensamt körsbär på en kvist, för tillsammans är det både enklare, roligare och lugnare.
Och det är skälmen Cupido som hjälper "halvorna" att hitta varandra. Han är ett litet, rosig-kinded barn som har magisk kraft. Han kan se de tunna trådarna som förbinder två "halvor" till en helhet – som kvistar på körsbär. Och då knyter Cupido ihop dessa trådar i en knut, och "halvorna" förenar sig – de blir förälskade.
Cupido kallas inte utan anledning för en skälm. Han kan inte sitta still. Och om det lilla barnet blir uttråkad – då väntar olycka. Eller glädje. Det beror på hur man ser på det.
Viktor och Sonja bråkade en gång på lekplatsen. De kunde inte komma överens om en vacker docka. Sonja hade tagit den hemifrån, och Viktor ville låna den. Han hade inga dockor hemma. Han hade många bilar, men inte en enda docka. Han var nyfiken. Sonja var snål och ville inte ge från sig dockan.
Låt mig leka! Eller så ska jag... Jag ska! – ropade Viktor till Sonja när hon, som hade tagit tag i dockans hår, sprang från honom över lekplatsen.
Du hinner inte ikapp! – ropade Sonja, sårad men freck, och stack ut tungan.
Ah så! Då får du se upp! – Viktor lyckades hinna ikapp flickan. Han grep tag i dockan och började dra den till sig med all kraft.
Dra inte! Du bryter den! – skrek Sonja, och all glädje försvann.
Snål!
Dum!
Du själv!
Cupido flög förbi lekplatsen just då. Han stannade och observerade bråket. Pojken och flickan var ännu för små för att han skulle kunna se trådarna som utgick från dem. "Jag tror de passar perfekt ihop!" tänkte Cupido och band ihop Sonja och Viktor med varandra med en handrörrelse. "De kommer att tacka mig senare," tänkte trollkarlen. Vad som hände då!
Jag ska berätta allt för mamma, – sa Sonja mattlöst och släppte dockan.
Viktor föll rakt ner i en pöl av överraskning. Sedan sprang han, smutsig och våt, fram till flickan (hon hade på sig en vacker rosa klänning med prästkragar) och kramade henne med all kraft.
Vad gör du! Fy! Äcklig! – ropade Sonja, men motarbetade bara halvhjärtat.
Det är för att jag föll i pölen. Ta din docka, – sa Viktor och gav Sonja den olyckliga leksaken.
Den är också smutsig nu, – sa flickan ledset.
Precis som du! Och jag! Vill du leka familj? – föreslog Viktor.
Med dig? Jag vill inte, – sa flickan och blev gladare. Hon reste sig och stampade med sin lilla fot.
Och jag vill inte med dig! – ropade pojken och drog Sonja i hennes långa ljusa fläta.
Dum!
Du själv!
Viktor sprang länge undan från Sonja, som försökte hinna ikapp honom och knuffa honom i pölen igen för att hämnas för flätan och dockan. Men han var snabbare. Och när det var dags att gå hem ville barnen redan inte skiljas åt. Till avsked gav Viktor till och med Sonja en puss på kinden.
Cupido klappade glatt i händerna. Han hade inte fel. Det blev både roligt och bra.
Sonja och Viktor växte upp för länge sedan. Nu tar de inte med en docka utan en riktig flicka till dagis. Och hon leker på samma lekplats.
De blev varandras "halvor" – två bär på samma kvist. Och den kvitten är stark, ingen olycka kan bryta den. Det är vad som händer när Cupido blir uttråkad!
