En flicka hade en docka som hon en gång hittat vid sin entré på en bänk, ensam och övergiven. Dockan var hemgjord, sydd av gamla trasor. Ögonen var broderade med tråd och såg lite ledsna ut, och såg långt bort. Hon var blöt och smutsig.
Flickan blev ledsen för dockan:
Mamma, låt oss ta med henne. Det är ju väldigt dåligt att vara övergivna.
Sa flickan.
Okej.
Sa mamman.
Men vi lämnar en annons om att denna docka är hos oss, kanske hittar vi ägaren och då måste vi ge tillbaka den.
Bra.
Svarade flickan.
Hemma tvättade de dockan och torkade den.
Du är mycket ovanlig.
Sa flickan till dockan och betraktade henne.
Om du stannar hos mig, ger jag dig ett vackert namn. Är du med på det?
Flickan tittade in i dockans broderade ögon, och det verkade för henne som om dockan blinkat.
En vecka senare dök ägarens upp - Angust. Hans mamma hade sytt denna docka åt honom när han var väldigt liten. Angust bevarade den som ett minne.
Han förklarade att dockan hade tvättats och hängts upp för att torka på balkongen, vinden rev loss den från snöret, och den föll i smutsen. Uppenbart hade någon ömkat över stackaren, plockat upp henne och satt henne på bänken.
Hej flicka.
Sa gästen.
Du har min docka, så står det i annonsen.
Ja.
Svarade flickan ledset.
Här.
Och hon räckte dockan till ägaren.
Vet du vad?
Angust log.
Behåll henne, jag skulle bli glad om ni blev vänner. Jag tror att hon kommer att ha det mycket bra hos dig.
Jag heter Renata.
Svarade hon med ett glatt leende.
Tack så mycket!
Renata satt vid bordet på en puff i sitt rum. Hon målade ett äpple med gouache. Bredvid färgerna satt dockan. Hon slog av misstag på vit gouache och spillde färg på dockan.
Ojoj!
Utropade Renata.
Jag måste tvätta dig igen.
Sa hon till dockan.
Dockan tittade på ett konstigt sätt på flickan. Eller åtminstone så verkade det för Renata. De tvättade dockan och lämnade den att torka på fönsterbrädan. Natten närmade sig och Renata gick och la sig.
De första solstrålarna tittade in genom fönstret. Dockan öppnade ögonen:
Vilken vacker morgon.
Tänkte dockan och log mot blomman som växte på blomsterrabatten under fönstret.
Skulle du ha något emot om jag ger dig till flickan?
Frågade hon blomman.
Ja.
Svarade blomman.
Du kommer att plocka av mig, och det betyder att jag helt enkelt dör.
Nonsens.
Tänkte dockan och böjde sig ner och plockade blomman. Blomman slokade genast och blev tyst.
Hej!
Försökte dockan att väcka den. Men blomman var tyst.
Jag ville inte att du skulle dö. Jag ville bara ge dig till flickan, för hon räddade mig.
Blomman var tyst. Dockan försökte fästa den tillbaka på stjälken. Blomman var tyst.
Renata vaknade:
God morgon!
Sa hon till dockan.
Jag tänkte att det är dags att ge dig ett namn. Ett namn är som ett dokument.
Renata funderade ett tag, tittade på dockan igen och sa:
Låt ditt namn vara Gennadij! Gillar du det?
Dockan flaxade med sina trasor-ögonfransar:
Egentligen är jag väl en flicka. Varför Gennadij?
Men hon började inte argumentera med Renata:
Gennadij så Gennadij - det är till och med roligt.
Tänkte dockan.
I själva verket var hennes tankar upptagna av något annat - bakom hennes rygg, i hennes trasor-händer, dog blomman.
Jag kommer att rädda dig.
Sa dockan till blomman.
Och du kommer att leva igen.
Renata hade sin egen plan för den nya dagen - hon skulle träffa sina vänner.
Du kommer med mig.
Sa hon till Gennadij.
Det är dags att presentera dig för världen.
Dessa möten ägde vanligtvis rum på en äng, inte långt från Renatas hus.
Hon öppnade sin ryggsäck, stoppade in Gennadij där, och märkte inte ens hur dockan tog med sig den plockade blomman.
Från denna stund började Gennadijs äventyr.
Första bekantskaper
Gennadij öppnade ryggsäckens lås och klättrade ut, och höll fast blomman i handen.
På ängen växte maskrosor, Gennadij såg en främling.
Hon bestämde sig för att gå närmare, främlingen var mycket upptagen: han var stor som en ärta, gul med brunt streck och med snurrbärten. Bredvid Gennadij såg hon ytterligare 5-6 exakt likadana.
Hon samlade mod och sa:
Hej, jag heter Gennadij.
En främling svarade:
Jag är Maxim, och jag är ett bi! Ja, vi är alla, alla här bin!
Jag vill väcka denna blomma till liv, kan ni hjälpa mig?
Frågade Gennadij.
Bina surrade upprört:
Vi är upptagna! Vi måste samla honung för vintern!!!
Och bara Maxim svarade:
Jag hjälper dig!
Tack.
Sa Gennadij glatt.
Men vi måste hitta något som väcker den till liv.
Biet Maxim, efter att ha tänkt, sa:
Jag vet vad det är! Du väcktes ju till liv av Renatas vita gouache?
Ja.
Det är det vi måste hitta! Har Renata mer kvar?
Frågade Maxim.
Nej.
Svarade Gennadij besviken.
Vi måste leta! Annars dör blomman om två dagar!
Hur vet du det?
Frågade Gennadij rädd.
Jag studerade "BLOMKOLOGI" i skolan och fick femor på det!
Skrävlade Maxim.
Åh! Jag känner några myror: de samlar allt som faller. Vi bör fråga dem om vita gouache.
Kommer du med mig?
Nej, tyvärr! Jag måste arbeta tillsammans med alla, annars kastar de ut mig ur bikupan! Och det vill jag inte alls!
Nå!
Sa Gennadij ledset.
Okej, lycka till!
Och Maxim flög iväg!
Hej då.
Gennadij gjorde sig redo att ge sig av, men kom ihåg att biet Maxim inte hade sagt henne vart hon skulle gå! Hon tittade omkring sig, såg en stor hög, bestämde sig för att det var ett myrstacke, och började gå i den riktningen.
Myrkoloneln
Vägen visade sig inte vara så kort. Gennadij kom äntligen fram till myrstacket. Omkring henne sprang små varelser som flitigt bar saker från plats till plats.
Det här är säkert myror:
Tänkte Gennadij.
Och plötsligt märkte hon att den som ledde arbetet tittade på henne misstänksamt:
Hej, jag heter Gennadij.
Sa dockan i brådska.
Hej.
Sa han med högt röst.
Vem skickade dig, kamrat?
Jag kom från Maxim, han är ett bi.
Maxim... Det är länge sedan jag hörde från honom! Vad gör du här?
Jag kom för att få vita gouache: för att väcka en blomma till liv.
För sent. Ah ja, förlåt, Gennadij, jag glömde presentera mig. Jag är överste Mikhail!
Det vill säga Misha?
Precis!
Och vem fick du vita gouache till?
Till soldatbröderna och röda myror!
Och var är de?
Soldaterna är där borta!
Överste Misha pekade på kantsten.
Och de röda myrorna är där borta!
Och pekade på träden.
Men! Det är bättre att först gå till soldaterna!
Okej, tack! Hej då!
Gennadij sprang mot soldaterna.
Lycka till, kamrat Gennadij!
Sa översten och återvände till sina sysslor.
Gennadij vände sig om och vinkade till honom.
Soldaten Masha
Den första som Gennadij märkte var en röd myra med svarta prickar och snurrbärten:
Hej, jag heter Gennadij.
Hej, jag heter Masha, och jag har väldigt bråttom!
Muttrade den röda myran med svarta prickar och snurrbärten.
Överste Misha skickade mig.
Förlåt, jag har väldigt, väldigt bråttom! Jag måste komma fram till dessa buskar. Låt oss prata senare!
Jag kan hjälpa dig.
Verkligen? Då vad väntar du på, hjälp mig!
Okej.
Och de kom fram på ett ögonblick.
Tack så mycket! Jag kommer strax, vänta snälla.
Sa Masha och dök ner i buskarna.
Efter en minut kom hon ut och frågade Gennadij:
Så vad ville du prata om?
Jag kom för att få vita gouache, från överste Misha.
För sent, min vän, mina undersåtar har använt allt. Du måste gå till de röda myrorna. Nå, det är inte allt förlorat!
Tack.
Sa Gennadij och gick till de röda myrorna, men det visade sig att de inte heller hade någon vita gouache kvar som kunde väcka blomman till liv.
Dagen höll på att ta slut, och Gennadij måste återvända till ängen med maskrosorna och bina.
Hon såg att Renata redan packade sin ryggsäck, så hon smög obemärkt in i den, och höll den slokande blomman tätt intill sig.
Efter att ha kommit hem satte Renata dockan på fönsterbrädan och frågade:
Nå, gillade du promenaden? Det är synd att du inte kan tala.
Sa Renata.
Okej, var inte ledsen, jag går och pratar med mamma.
Och hon slog igen dörren.
I dockans trasor-bröst slog ett litet hjärta desperat av smärta och sorg för att hon hade dödat blomman.
Från hennes leksaks-ögon rullade en liten tår... och föll på blomman.
Den skakade till och suckade.
Gråt inte Gennadij, samla istället frön från mitt huvud. På våren ska du sprida dem på blomsterrabatten. Det kommer regn, och de vaknar. Många nya blommor kommer att växa. Gråt inte, men kom ihåg, för att glädja en kan man inte såra en annan.
Jag kommer ihåg.
Log Gennadij.
Natten kom. Renata höll på att lägga sig.
Låt mig lägga dig hos mig.
Sa hon till dockan.
Du behöver inte sitta där ensam.
Renata lade dockan på kudden, omfamnade henne, och det verkade för flickan som om hon hörde ett riktigt hjärtslag...
