Det var en solig och frostig dag. Snön glittrade på trädgrenarna. Tystnad… Bara långt borta hördes fåglarnas svaga röster. När Vera vaknade förstod hon att en ny dag hade börjat. Vera — så hette den lilla ljushåriga flickan, smal, extraordinärt livlig och livsglad, med en klar skratt. Och Vera älskade mycket att rita. Hon drömde om att röra vid ett under.
Varje natt bad flickan himlen om hjälp. Anledningen var att Vera var blind från födseln. Hon hade aldrig sett världen omkring henne, hon kände den bara genom lukter, smaker, känslor och ljud. Men hon ville så gärna en dag vakna, öppna ögonen och se den oändliga blå himlen ovanför sig, den glödande solen, vackra blommor, bländande vit snö. Och viktigast av allt, naturligtvis, mamma. Flickan hade aldrig sett eller känt sin mamma, hon levde på ett barnhem.
Vera fortsatte att rita. Ja, hon såg inte, men hennes själ var så ren och öppen att ritningarna själva dök upp på papperet och var förvånansvärt levande och glada. Gud gav henne inte syn, men skänkte något viktigare — förmågan att älska och känna, möjligheten att glädjas åt livet, oavsett vad.
En gång hände något som vände Veras värld upp och ned. Sent på kvällen gick flickan, som vanligt, till sängs. Så fort hon stängde ögonen såg hon olika visioner framför sig: ljus från stora städer, strömmar av bilar som körde förbi hennes fönster i en oändlig rad, gränt grönt gräs, blomstrande äppelträd, flattrande färgglada fjärilar, det gränslösa blå havet. Dessa visioner fängslande Vera så mycket att hon inte ville öppna ögonen.
"Vilken underbar och vacker värld, full av under! — tänkte flickan. — Jag önskar att det alltid skulle vara så". Plötsligt, bland all denna jordiska skönhet, såg Vera en silhuett som långsamt närmade sig henne. Det var en kvinna. Ju närmare hon kom till Vera, desto tydligare blev det klart att det var mamma. Även om Vera aldrig hade sett henne och inte kände henne, kände barnets hjärta att det verkligen var så.
"Mamma! Mamma! Är du det?" — kastade sig flickan mot kvinnan.
"Ja, min älskade, det är jag", — svarade mamma, log kärleksfullt och omfamnade Vera, vilket gjorde att flickan blev så varm och mysig.
Men natten närmade sig sitt slut. Flickan kände hur något knuffade henne. Visionerna försvann. Hon vaknade. Heta tårar rann nerför hennes kinder.
"Mamma...", — viskade Vera tyst.
"Jag är här, — plötsligt hördes en så älskad och käär röst. — Jag kommer alltid att vara vid din sida, min älskade". Vera kände hur mjuka armar omfamnade henne och drog henne till sig.
"Mamma, var var du hela tiden?" — snyftar flickan.
"En gång gjorde jag ett stort misstag. Förlåt mig. Änglarna berättade för mig om dig, och jag återvände. Jag kommer inte att försvinna igen", — ångra och lättnad hördes i kvinnans röst.
"Änglar sover aldrig", — viskade Vera.
