Åh, klockorna har stannat igen och tiden har stoppat!
I dessa ögonblick kände Liza sig smärtsamt ensam, och för att inte helt falla in i missmod pratade flickan med klockorna:
Hur roligt barnen i gården har det när de startar olika lekar. Pojkarna i sandlådan bygger bostadskvarter med garager och bensinmackar. Flickorna går omkring i grupper med väskor där de förvarar massor av små saker med hemligheter. Dessa hemligheter hittar flickorna på på vägen, men av någon anledning delar de aldrig dem med mig. Varför?
Flickan torkade en tår och suckade.
Bum!
Av överraskningen rycktes Liza till. Det här ljudet kom från klockorna.
Bum! — det upprepades igen, — Bum-dem vi känner varandra, jag är visaren!
Och ur klockorna kom en liten, smal vacker varelse.
Från dina sorgsna tankar blir mina ben tunga och jag kan inte gå. Varför gråter du?
Ingen vill vara vän med mig, — suckade Liza, — De tycker inte att det är roligt med mig.
Tycker du det är roligt med dem?
Nej.
Du har redan svarat på din egen fråga. Det betyder att du måste sluta vara ledsen, sluta plåga dig själv med bekymmer och hitta sysselsättningar och vänner enligt dina intressen.
Enligt vilka intressen?
Åh, livet finns inte bara i din gård, flicka. Öppna dina ögon på vid gavel och låt oss flyga iväg för att lära känna världens enorma värld. Titta upp på denna gränslösa himmel, vad ser du?
Så många vackra och olika fåglar!
Vi dyker ner i havet, vad finns här?
Underbar fisk!
Och nu är vi i skogen, vid bäcken, i öknen, på isflaken.
Liza andades häftigt av upptäckterna, allt omkring henne verkade så intressant att hon ville stanna längre på ett ställe och lära känna världen genom att avslöja naturens verkliga hemligheter.
Men snart befann sig flickan åter i salongen, på väggen tickade klockorna tyst, och framför henne låg en öppen bok med färgglada bilder av världens länder.
Tack, visare, — viskade Liza, — Jag förstod allt.
