Vem älskar inte tvålbubblor? Dessa glada regnbågsfärgade bollar glädjer många barn. Men den lilla pojken Mitja hade aldrig sett dem förut. Det beror på att han är väldigt liten och många saker som vi är vana vid verkar extremt intressanta och ovanliga för honom.
En dag när Mitja var på lekplatsen med sin mamma märkte han en stor genomskinlig boll som flög förbi. Vädret var vackert, solen skev starkt och det fanns många barn på lekplatsen. Mitja följde bollen med blicken och blev mycket förvånad när den plötsligt försvann. Han såg tydligt: bollen flög och flög, ingen rörde den, och sedan — poff — var den borta.
Om han bara hade kunnat gå till mamma och fråga: "Vad är denna magiska boll?", men han kan inte prata ännu, och han kan inte peka med sitt lilla finger för att visa, för bollen är redan borta. Så han måste ta reda på det själv.
Mitja undersökte noggrant lekplatsen. Han sprang förbi sandlådan, klättrade upp på rutschkanan för att se bättre och åkte till och med ner från den för säkerhetens skull. Han gick förbi gungor där större flickor flög högt upp i luften. Den magiska bollen var ingenstans att se.
Plötsligt såg han något glittra vid en bänk. Han skyndade sig dit utan att tveka. Och han hade rätt. För hans ögon utfälldes en underbar bild: många små och större genomskinliga bollar flög upp mot himlen och försvann. Några bubblor föll till marken och försvann genast ur sikte.
Men det mest förvånande var att dessa bollar skapades av en liten flicka som inte var mycket äldre än Mitja själv. Hon släppte dem från en liten rund pinne. "Hon måste vara en trollkona", tänkte pojken.
Han ville mycket gärna gå fram och röra dessa ovanliga flygande bollar. Just då flög en sådan förbi honom. Mitja tog några steg och sträckte ut sina små händer och nästan fångade bubblan, men den försvann plötsligt igen. Mitja kände bara våta stänk på sina händer. Hur mycket han än försökte fånga bubblan, så fort han rörde den sprack den.
Flickan som blåste bubblor såg hur Mitja intresserat försökte fånga dem. Hon blåste en stor stor bubbla och fångade den med tvålpinnen. Mitja iakttog henne som förtrollad. "Definitivt en trollkona", tänkte han. Flickan höll bubblan närmare Mitja så att han kunde se den ordentligt.
Han såg hur bubblan skimrade i alla regnbågens färger, vars namn han ännu inte kände till. I denna bubbla fanns en hel värld, bara upp och ner. Men så fort Mitja sträckte ut sin lilla hand mot bubblan sprack den igen. Pojken blev ledsen och började gråta. Han ville också kunna denna otroliga magi.
När mamma hörde Mitjas gråt kom hon genast springande.
Där är du ju, lilla vän, jag har letat efter dig på hela lekplatsen, — sa hon och lyfte upp pojken i sina armar.
Mitja pekade med sitt finger på bubblorna som flög omkring.
Tvål-bub-blor, — sa mamma stavningsvis, — Gillade du bubblorna?
Mitja log tillbaka. Han visste inte hur han skulle säga till mamma hur mycket han älskade dessa flygande magiska bollar.
Kom, vi köper bubblor till dig, — sa mamma.
När Mitja fick sina egna bubblor blev han mycket glad. Han kunde ännu inte blåsa dem själv, och så fort han ville se de glittrande bollarna igen gick han till mamma och räckte henne burken. Mamma fångade alltid några bubblor på pinnen och de tittade på dem tillsammans. Och ibland gjorde hon till och med hela figurer av tvålbubblor. Mitja älskade detta.
Han var säker på att han snart skulle kunna lära sig att blåsa bubblor själv. Man behöver bara vilja väldigt mycket — och allt kommer att gå bra!
