Skogen ger oss mycket nytta. Den renar luften, ger mat och ved. I skogarna lever björnar och hjortar, rävar och harar, tvättbjörnar och grävlingar, bävrar och vesslar…
Om du stannar en stund i tallskogen och lyssnar, kommer du att höra:
Hack-hack-hack…
Det är hackspetten som med sin kraftiga näbb knäcker en kotte för att smaka på dess frön. Skatorna skrattar, mesarna piper, ibland hörs ugglan med sitt tunga och skrämmande rop.
Skogar kan vara löv- eller barrskogar. I lövskogarna växer ekar och björkar, alar och aspar, hallon-, björnbärs- och vargtörnesbuskar. Deras gläntor är täckta med blåbär, smultron och vilda jordgubbar.
I barrskogarna växer tallar, cedrar och granar. Under det pålitliga täcket av fallna barr kan man hitta olika sorters svampar: karljohan, kantareller, smörsopp och blodriska.
Och så många olika blommor man kan se i skogen! Först kommer snödropparna, sedan börjar blåsippor, liljekonvaljer och smörblommor tränga upp ur jorden. Under varje årstid förtrollar skogen oss med sin skönhet.
En gång hände en underbar historia i skogen.
En myra bestämde sig för att bygga ett torn och bo i det. Han ville lyfta ett grässtrå — det gick inte, myran var alldeles för liten och grässtrået för tungt för honom. Sedan hittade han en flis. Flisen visade sig också vara tung — han kunde inte ens flytta den.
Var ska jag bo? Hur ska jag bygga ett hus?
Myran började gråta.
Kom och bo hos oss, vi lyfter ett grässtrå tre stycken tillsammans, och en flis klarar vi fem stycken. Tillsammans är det roligare att både arbeta och leva!
De andra myrorna bjöd in honom.
Myran gick med glädje med på det. Sedan dess bor han i myrboet.
Här är en annan historia som hände i skogen.
En ung sparv tröttnade på att leva i sparvsvärmens. En höst lämnade han sina bröder och systrar och flög till en annan skog. Han bestämde sig för att se den stora världen. I början gillade han den nya platsen. Han såg mycket nytt här som han inte sett förut. En sak gjorde honom bara ledsen — att de lokala sparvarna inte hälsade på honom.
En dag såg han på en bred glänta en flock okända sparvar som pickade på växtfrön. Hungrig satte han sig också ner hos dem och började picka. Plötsligt kastade sig alla sparvar över honom och började hacka honom med näbbarna, så att till och med fjädrarna flög!
Plockad och sårad flög vår sparv med möda tillbaka till sina bröder och systrar i sin hemskog.
Men de körde också bort honom med orden:
Du övergav oss — nu vill vi inte kännas vid dig!
Sorgsen och ensam satte sig sparven längre bort från dem i ett träd.
Så blir det alltid när någon skäms för och sviker sina nära och kära.
Det finns en till skogshistoria. Här, läs den.
Bäst av alla i skogen sjunger näktergalen. Hans sång gillar alla, därför kallas han också ömt för "näktergalsgossen".
Näktergalsgossen, sjung din sång.
Djuren bad ofta.
Fju-itt, fju-itt, tr-r-r…
En tanke gav honom ingen ro.
Han funderade så här:
«Att sjunga har jag lärt mig bra, men att spela på några musikinstrument kan jag inte».
Och detta gjorde honom mycket ledsen.
I samma skog bodde en björn. Djuren älskade denna björn för hans godhet och styrka, och också för att ingen kunde spela balalaika som han. När han slog an strängarna började alla dansa — så glada och livliga melodier spelade björnen.
Men han kunde inte sjunga alls, hur mycket han än försökte, det kom bara ut ett basigt:
Bu-bu-bu…
En dag möttes björnen och näktergalen. De delade sina bekymmer.
Spela något för mig, vännen, så lyssnar jag.
Bad näktergalen björnen.
Han gillade verkligen björnens balalaikaspel. Näktergalen kunde inte hålla sig — han började sjunga till hans glada musik.
Björnen blev förvånad:
Jag har aldrig hört näktergalen förut. Vilken vacker sång näktergalen har!
Sedan dess blev björnen och näktergalen vänner och började uppträda tillsammans som ensemble på skogskonsertema.
Sådana otroliga historier händer i skogen med dess invånare. Läs sagor och du kommer alltid att ha gott och högt humör.
