Våren lovade i år bli sen och regnig. Tunga grå moln gled långsamt fram över gläntan som låg mitt i den gamla skogen.
Kanten av gläntan var välkänd bland skogens invånare, eftersom det var den mest bullriga platsen – skogstippen. Här fanns allt möjligt: gamla rostiga burkar, trasiga bildäck, krossat glas, lådor med byggavfall, rester av en gång utsökta och dyra möbler och andra produkter av mänsklig verksamhet. De lokala invånarna hade blivit så vana vid denna soptipp att de till och med träffades vid den för att diskutera skogsnyheter.
Så även denna muliga morgon möttes gamle farfar Igelkott och unga Ekorre vid kanten av tippen. Igelkotten släpade ett ben från en dyr stol från tippen och funderade på hur han skulle stötta upp det lutande taket på sin håla med fyndet. Ekorre hoppade glatt mellan grenarna och kom ner på marken för att lägga till skräp på tippen: två kottar.
God dag, farfar Igelkott.
Hälsade Ekorre.
God morgon, Ekorre.
Svarade Igelkotten.
Skräpar du igen?
Ja, hålan är full av gamla kottar efter vintern. Mamma bad mig slänga ut dem på soporna.
Svarade Ekorre.
Snart kommer skogen att vara överfull av skräp. Tippen blir bara större och större.
Morrade gamle Igelkott.
Men mamma sa att snart kommer tippen att vara borta.
Och hur ska det gå till?
Förvånades Igelkotten.
En Kråka kom och sa att det snart är val till Skogsparlamentet. Och idag kommer budbärare – kandidater som ska berätta om hur de ska göra vår skog bättre.
Berättade Ekorre glatt och kastade kottarna på en hög av torkade kvistar, pinnar och rutten bark.
Kråkor, dessa pratkvarnor som alltid flyger runt i skogen och skränar utan mening. Jag minns hur de vid förra valet skrände så mycket att tant Rävs öron blev längre än kompisen Kanins.
Fnös Igelkotten.
Nej, det här är nya kråkor, och en av dem gav till och med mamma ett grönt äpple. Men även om det var stort och vackert, så var det surt.
Avbröt Ekorre Igelkotten.
Vad, gav bara äpplet utan anledning?
Förvånades Igelkotten.
Och mamma sa också att de kommer till gläntan vid lunchtid för att berätta om sig själva. Mamma har redan hoppat mellan träden för att varna djuren. Alla kommer att samlas, det blir så roligt!
Gladdes Ekorre.
Ja, roligt. Jag går inte hem, varför krypa fram och tillbaka, jag stannar här. Det är värt att se på dessa kandidater, kanske de faktiskt städar undan tippen i år.
Sa den vise Igelkotten.
Igelkotten gömde stolsbenet under fjolårets löv och lade sig ovanpå. Under samtalet med Ekorre hade Igelkotten inte märkt hur skogsinvånarna började samlas på gläntan.
Först hoppade kaninungarna ut på gläntan, långt före pappa Kanin och mamma Kanin. Föräldrarna kunde knappt hänga med barnen som knuffade en barnvagn med de nyfödda från vintern framför sig.
Mamma, pappa, kom hit. Vi sätter oss här, på den här sidan av sophögen. Det finns så många kottar här!
Skrek kaninungarna.
Samtidigt närmade sig bäverfamiljen från andra sidan gläntan. Framför gick familjens överhuvud – Bäver – viktigt. Bakom honom gled den imponerande Bäverska lugnt och sakta, och längre bak ett tiotal bävrungar.
Efter en stund blinkade röda svansar mellan träden. Mjukt stegande på den upptinande marken kom Räv-mamma med tre rävungar till gläntan.
Skogsinvånarna samlades och diskuterade högljutt den kommande händelsen och nyheterna som samlats under vintern. Då dök den första budbäraren upp på himlen. En grå kvick kråka störtade ner från himlen, satte sig på en gren och skrek högt:
Mina damer och herrar, välkomna gästerna!
Högt uppe på himlen över skogsgläntan syntes en flock kråkor. Över gläntan störtade kråkorna ner, gjorde ett hedervarv över skogsinvånarna vilket väckte förtjusning hos de små, och landade rakt på tippen.
Vi hälsar er, skogsinvånare. Vi har hört om ert problem, om denna gamla stinkande soptipp. Vi vet hur vi ska lösa det! Rösta på oss, och det kommer inte finnas ett spår kvar av tippen!
Skrek en tjock kråka med grön slips runt halsen.
Ja visst, inte ett spår kvar. Något liknande har vi hört förut, och inte bara en gång.
Morrade Igelkotten.
Ja, vi vill det. Tippen är så tröttsam. Ju fortare desto bättre. Vi har inte ens någonstans att leka.
Skrek de små kaninerna under gillande rop från pappa Kanin och mamma Kanin.
Ja-ja, det kommer inte finnas ett spår kvar av tippen. Vi tänker bara på hur vi ska göra livet i skogen lyckligt. Rösta bara på oss, och allt i livet kommer att förändras.
Skrek kråkan med röd slips.
Tippen luktar illa, det är så oestetiskt.
Instämde Räven.
Det finns många fler ställen i skogen där ni, ärade kråkor, kan hjälpa skogsinvånarna.
Fortsatte den röda och slickade sig om munnen medan hon listigt betraktade kandidaterna.
Jag garanterar er, detta är sista gången ni ser denna soptipp. Jag lovar er att jag och mitt team redan idag kommer att sprida den i småbitar. Jag ska bygga lekplatser åt era barn, jag ska plantera blommor överallt! Jag..Jag..Jag…
Skrek en svart kråka med glasögon högst av alla och viftade på toppen av tippen.
Vilken pratmakare, till och med jag hör det. Man borde be dem städa dammen också.
Vände sig Bäver till Bäverskan.
Ja-ja, och de skulle göra en rutschkana åt bävrungar också, men de lovar och lovar bara.
Instämde Bäverskan.
Medan Bäver och Bäverska drömde, lyssnade skogsinvånarna med öppna munnar hänfört på kråkkören. Och ju fler löften som ljöd över gläntan, desto mer upphetsade blev kråkorna. Kråkorna trodde redan att skogsinvånarna hade förstått vem som kunde lösa alla skogsproblem.
Och nu vill vi bjuda barnen och er, våra älskade väljare.
Skrek den svarta kråkan. Och hela flocken började dela ut äpplen. Medan skogsinvånarna rusade för att ta de gratis presenterna, vände sig Kråkan med glasögon till kollegan med röd slips och med ett listigt kisande av fräcka ögon klickade med näbben: "Saken är klar. Dessa är redan våra!"
Plötsligt överskuggades bullret och larmet på gläntan av knastrande grenar. Ur skogen kom en jättestor brunbjörn.
Vad händer här?
Morrade tassbjörnen missnöjt.
De lokala invånarna tystnade omedelbart, och de fräcka pratsamma kråkorna blev förvirrade.
Hänger ni upp er valsnack igen?
Björnen grep en rejäl gren, stor som ett träd, och kråkflocken lyfte omedelbart med missnöjt brus över gläntan.
Om ni hade velat, hade ni städat för länge sedan, istället för att lägga till skräp med äppelskrutt.
Då kom äntligen mamma Ekorre som såg den flygande flocken av kandidater och väljarna som åt upp äpplena och kastade skrutten på marken, utan att ens ta dem till sophögen. Småningom gick skogsinvånarna åt sina håll. Gamle farfar Igelkott samlade äppelskrutten på sina taggar och bar dem till sophögen. Valagitationen var över, men det skulle komma mycket mer intressant framöver.
