Det fanns en gång en vacker nordlig stad där ett lönnträd växte.
Hur det hamnade här mindes det redan inte. Man brukar säga om sådana träd att där de föds, där duger de.
Lönnträdet stod där med sina vidsträckta grenar utbredda som en omfamning och iakttog livet omkring sig. Ibland skyddade sparvar sig i dess krona från regn och vind, ibland stannade skolbarn som kom hem från skolan för att prata vid dess fot.
Förälskade par älskade att drömma på sommaren i dess skugga.
Så levde lönnträdet. Tid gick, mycket eller lite, och en gråhårig gammal man flyttade in i huset bredvid. Lönnträdet såg honom ofta. Mannen hade sorgsna ögon och ett gott hjärta.
En dag stannade den gamle mannen vid lönnträdet. Lönnträdet skvalrade med sina löv:
Gammal man, jag har känt dig länge. Du är ensam och jag är ensam. Låt oss sörja tillsammans.
Varför sörja? Låt oss glädjas åt varje dag. Se hur många under som finns omkring oss!
Och det var sant. Lönnträdet började märka hur solen lyste på ett särskilt sätt, med kärlek. Människor kom under trädet och delade goda avsikter och äkta känslor.
En gång på hösten när löven var gyllene kom en liten flicka, en förstagradare, fram till lönnträdet. Med entusiasm samlade hon dess färgglada löv i en vacker bukett, strök det kärleksfullt och sprang iväg.
"Morfar, titta! Det är mina vänner! De är verkliga och vackra!" ropade flickan till den gamle mannen redan från dörren. För honom öppnade sig löven som en solfjäder av osedvanlig skönhet.
"Ett bra lönnträd. Så mycket godhet kommer från det," tänkte den gamle mannen.
Nästa dag fällde man lönnträdet. Och en tomhet uppstod i den gamle mannens själ. Sparvarna kvittrade inte längre så klart, och solen slutade värma.
Vintern kom, kall och frostig med nyårsfyrverkerier.
Den gamle mannen levde genom den med ett öppet hjärta och tyst sorg.
Vintern gick, och en rosig vår tog dess plats.
Majsolens värme värmde kärleksfullt livet omkring. Överallt väcktes värme till liv.
En dag sprang hans lilla barnbarn in genom de öppna dörrarna: "Morfar, från lönnträdstubbens rot har små grenar med löv växt fram. Ett under! Ett verkligt under!".
Den gamle mannen skrattade, och världen svarade honom med ett gott skratt. Åter kom tiden att glädjas åt varje dag.
