Att vara liten är en svår uppgift. Det finns så mycket intressant omkring, så mycket okänt, och du kan inte fråga någon. Varför kan du inte fråga? Jo, för att du inte kan tala än! Du kommer säkert ihåg pojken Mitja, som älskade att leka kurragömma med katten. Vasja lärde honom att gå då. Men hur mycket kan man lära sig av en mjuk fyrfoting vän? Han säger bara mjau, mjau. Och han säger ingenting vettigt.
Mitja älskade att promenera med sin mamma. Först klädde hon på honom länge, först en tröja och strumpbyxor, sedan en varm overall och stövlar, och sedan en mössa. Mitja gillade inte mössan, men mamma muttrade alltid när han tog av den själv. Men det Mitja gillade mest på promenaden var att åka i barnvagnen. Han satt viktigt med benen hängande medan mamma körde honom längs vägen bredvid bilarna och genom parken där det växte mycket höga träd. Men Mitja visste inte då vad saker hette. Han kunde bara säga: "Ma-ma".
Och från dessa två stavelser förstod mamma på ett magiskt sätt vad han ville. Ibland var det ett hotande "ma-ma", då tog mamma honom i armarna, ibland ett vemodigt "ma-ma" och mamma förstod att han var trött. Det fanns otaliga sätt att uttala dessa två stavelser. Men Mitja förstod att det fanns andra ord. När han lärde sig att peka på olika föremål började mamma namnge dem. Men han kunde inte upprepa något.
Bi-i-il, — sa mamma stavelse för stavelse när bebisen pekade på förbipasserande bilar.
Bi! — svarade bara bebisen.
Trä-ad, — sa mamma när de promenerade i parken och Mitja noga betraktade de gröna ekarna.
Ma... — svarade barnet tankfullt.
Detta upprepades dag efter dag: mamma talade, Mitja lyssnade, men han skyndade sig inte att upprepa.
En dag när han promenerade i parken märkte Mitja en stor svart fågel. Den gick viktigt fram och tillbaka på löven. Mamma förstod inte genast vad bebisen var så fascinerad av. Fågeln tittade också på pojken, tog några steg mot honom och bebisen klappade i händerna.
Fågeln blev inte rädd, den gick närmare och betraktade pojken. Han verkade tycka om honom. Mitja i sin tur stirrade ännu intensivare på den ovanliga svarta varelsen. Han hade aldrig träffat sådan intressanta fåglar förut. Han pekade på den och mamma sa:
Krå-ka.
Mitja svarade inte. Mamma blev inte förvånad, hon visste säkert att Mitja inte kunde upprepa ett så långt ord. Kråkan tittade på pojken lite till, och sa sedan högt och tydligt:
Krrrå-å-å.
Och med ett slag av sina stora svarta vingar flög den bort.
Mitja var chockerad över detta möte. Under hela promenaden mindes han hur kråkan sa: "Krå". Och han ville mycket gärna prata med denna fågel. Han försökte länge att producera olika ljud. Ibland skrällde han som en tiger, ibland sjöng han ett långt "Åååå".
Mamma log, utan att veta att hennes lilla pojke försökte upprepa något.
När de kom hem den kvällen började mamma klä av Mitja. Han kunde inte glömma den underbara fågeln. Och plötsligt såg han en stor fågel som liknade den han hade sett med mamma i parken sätta sig på fönsterbrädan. Han klappade i händerna för att få mammans uppmärksamhet och pekade på kråkan. Mamma såg fågeln och sa igen:
Krå-ka.
Krå-å-å! — svarade bebisen.
Mamma blev överraskad och mycket glad. Lilla Mitja hade för första gången sagt något annat än de två stavelserna "ma-ma". Den kvällen tittade hela familjen glatt på hur Mitja, sittande vid fönstret, pratade med kråkan. Ibland verkade det som om den till och med svarade honom.
Mamma började ta pojken till parken oftare, och det visade sig att han älskade fåglar. Snart kunde han redan ord som: "Kvitter" eller "Uhu". Och sedan kunde han glädja mamma genom att själv säga:
Krå-ka!
Så kärleken till djur och längtan efter kunskap hjälpte den lilla pojken Mitja att säga sina första ord. Och kråkan är fortfarande hans favoritfågel.
