I en skog levde och var vänner två bästa kompisar — jordekorren Gustav och tvättbjörnen Filip. Vännerna hade varit oskiljaktiga sedan barndomen, de hjälpte alltid varandra i svåra stunder och tog hand om varandra.
Skogen där vännerna bodde var den vackraste av alla i trakten, här fanns så många intressanta och vackra träd, och på sommaren, när allt omkring grönska de, blommade underbara färgglada blommor på gläntor na.
Gustav och Filip sprang ofta hit för att leka och beundra den otroliga skönheten, och tog med sig olika godsaker och leksaker. En vacker sommardag, när den ljusa solen sken och fåglarna sjöng sina vackra sånger runt omkring, bestämde sig vännerna för att roa sig på blomstergläntan igen.
De tog med sig allt det godaste hemifrån — nötter, bär, frön och andra delikatesser. Var och en av dem hade sitt eget lilla hus, och var och en dekorerade det som han ville.
Tröskeln till huset där Gustav bodde var dekorerad med olika kvistar som såg ut som hantverk av färgat papper. Alla skogsdjuren kom till och med för att titta på denna skönhet. Filip hade klistrat vackra mönster av löv på fönstren i sitt hus, han kunde göra mycket vackra collage. Vännerna besökte ofta varandra och hade mycket roligt tillsammans.
Och så, när de kom till blomstergläntan, bredde Gustav och Filip ut sin filt, gjord av videkvistar, på det varma gröna gräset, lade fram maten och började springa och leka. Mitt på gläntan stod ett högt träd, och våra vänner älskade att klättra upp till toppen för att se alla gömda ställen i skogen, alla hålor och hus hos sina grannar och alla gläntor där man kunde gå och leka.
Gustav: Kom och spring ikapp mig! Jag är nästan på toppen redan.
Utropade Filip.
Trädet var mycket högt, och om man tittade ner från höjden darrade vännernas tassar ibland av rädsla. Men ändå var det mycket intressant för dem att tävla om vem som skulle nå den högsta grenen först.
Filip, hur kan du alltid klättra upp till toppen så snabbt? Äter du något speciellt som ger dig så mycket kraft?
Frågade Gustav.
Ha-ha-ha! Du är rolig! Det är bara så att du är en vekling och jag är en starkis, det är allt!
Skrattade tvättbjörnen Filip.
Jordekorren rynkade pannan, han gjorde alltid så när han blev sårad. Varje gång vännerna lekte lekar där man skulle klättra eller springa någonstans vann Filip, och han skrattade alltid åt den långsamma jordekorren.
Men du vet ju att jag bara skämtade! Du är duktig, och jag uppmuntrar dig bara så att du rör dig snabbare! Du är min allra bästa vän, och jag kommer aldrig att älska någon annan så mycket som jag älskar dig! Låt mig inte säga så mer, jag gillar inte alls när du blir sårad!
Gustav räckte Filip tassen och hjälpte honom att klättra upp till toppen.
Och plötsligt, när vännerna hade satt sig på den yttersta och starkaste grenen, hörde de ett konstigt ljud "chr-chr-chr".
Vem är här???
Blev Gustav rädd.
Vem sitter här förutom oss? Var gömmer du dig?
Ropade Filip.
Från bakom löven som täckte trädstammen dök plötsligt ett litet rödbrunt ansikte fram. Först visade sig en liten nos, och sedan ögon och öron.
Hej! Jag heter Pil, och jag bor här nu.
Plötsligt utropade den nya invånaren i trädet högt. Det var en ekorre, med en yvig eldrött svans och en yvig svart bröst.
Oj då! Du skrämde oss så att vi nästan ramlade ner från grenarna.
Suckade Gustav högt.
Förlåt mig, snälla, jag ville inte skrämma er alls. Det är bara att jag är ny här, känner ingen, så jag visade mig inte direkt för er. Men vet ni vad? Ska vi bli vänner? Jag kan så många olika intressanta lekar, vi kommer aldrig att behöva tråka oss. Kom och hälsa på mig ofta, så ska jag bjuda er på godsaker.
Babblade Pil och kramade sina nya skogsvänner.
Från den dagen lekte och gick djuren tillsammans, sprang på blomstergläntan, plockade bär och frön tillsammans, och var lyckliga.
En gång bestämde sig Gustav, Filip och Pil för att gå till bäcken tillsammans. Pil tog med sig en liten flotte som hon hade gjort själv, och pojkarna tog med sig olika godsaker.
När de kom till bäcken satte sig Pil på flotten och sa:
Här får bara två plats. Bestäm själva vem som ska åka med mig på flotten, medan jag tvättar mig.
Jag, förstås jag!
Skrek Gustav.
Varför du? Jag vill också!
Protesterade Filip.
Vet du, Pil! Du är nu min allra bästa vän, så du måste släppa mig på flotten!
Envisades Gustav.
Men vad är det med mig? Jag vill också vara vän och leka med dig, Pil. Gustav har inte så många underbara och intressanta lekar, men med dig är det alltid roligt och intressant!
Skrek Filip.
Djuren började bråka med varandra och till slut rusade båda mot flotten. När de kraschade på den samtidigt gick flotten plötsligt sönder i två delar och flöt åt olika håll.
Nu har ni förstört allt!
Skrek Pil.
Hon viftade med sin yvig a svans och hoppade snabbt hem.
Och Gustav och Filip vände sig bort från varandra och gick hem till sina hus.
Vintern kom, och det blev mycket kallt i skogen. Vit yvig snö föll, i ett sådant lager att man inte ens kunde se buskarna. En dag bestämde sig Gustav för att gå ut från sitt hus, han skulle samla nya kvistar för att dekorera sitt hem. När jordekorren hade samlat allt han behövde började han gå hem, det mörknade redan ute och han ville inte vandra i den mörka vildmarken.
Men när han kom till sitt hus föll han av förvåning — istället för hans hus låg ett enormt träd på marken, som hade fallit rakt på taket på grund av vinden. Gustav började gråta, för nu hade han ingenstans att bo, och det var så kallt ute. Och då kom han ihåg sin nya bästa vän som bodde på gläntan på toppen av det största trädet i skogen. Han begav sig till henne.
Ekorre, det är jag, Gustav! Släpp in mig, mitt hus har täckts av ett träd, och nu har jag ingenstans att bo! Vi är ju vänner!
Tänk om! Om jag släpper in dig blir det väldigt lite plats kvar för mig, och jag måste dela mat med dig också. Nej, jag släpper inte in dig. Gå och bygg dig ett nytt hem, jag vill inte bo med dig!
Hörde Gustav ett helt oväntat svar.
Förvirrad av ett sådant hemskt svar började Gustav gråta, så högt att Filip hörde det. Tvättbjörnens hus var inte så långt från gläntan där Pil bodde.
Han rusade mot ljudet, och när han kom fram frågade han:
Vad har hänt, Gustav? Du gråter så högt att man hör det ända hemma hos mig!
Filip? Är du inte arg på mig längre? Vi bråkade ju, jag trodde du inte ville se mig mer! Jag har inget hus längre, det täcktes av ett enormt träd, och nu har jag ingenstans att gå.
Grät jordekorren.
Filip lyfte upp Gustav från den kalla snötäckta marken och de gick hem till tvättbjörnen.
Vet du, Gustav, jag har tänkt och bestämt att jag aldrig har haft, har eller kommer att ha en bättre vän än dig. Stanna och bo här, tillsammans blir det roligare, och vi samlar mat tillsammans!
Grät Filip av lycka.
Från den dagen skildes jordekorren och tvättbjörnen aldrig åt. De förstod att man inte får svika sina bästa och trogna vänner, man måste alltid hjälpa varandra, ta hand om varandra och aldrig bråka.
Sagor gratis — det är en riktig och mycket bra lärobok för barn och vuxna. Dessa berättelser lär oss att leva i godhet och omsorg.
