I en enorm tät skog, i ett stort gammalt hus byggt av tallstammar, bodde den gråa vargen Erik Gråsida. Han kallades så eftersom ena sidan av honom var grå. Han var den viktigaste i skogen, och alla djur respekterade honom och lyssnade på honom.
När det hände något märkligt i skogen hittade Erik Gråsida alltid rätt lösning, därför kom många till honom för att få råd. Då kom mamma Ekorre hoppande för att klaga på sin oduglige son, då kom Huggormshona krypande för att berätta om att hennes granne var elak mot henne.
Eller så ringde telefonen:
Erik Gråsida, jag behöver ditt råd! Jag vill bygga ett nytt hus, kan du inte tipsa om var man kan få tag på bra grenar?
Ropade Vildsvinet i andra änden av ledningen.
Och Gråsida hade inget annat val än att vägleda Ekorrungens son på rätt väg, föra långa samtal med Huggormshonans granne, och ringa runt till alla affärer där man kunde köpa starka grenar till Vildsvinets hus.
Men en vacker morgon, när solen sken starkt och fåglarna sjöng glatt sina sånger, kom en sådan vemod över Vargen att han stängde av telefonen, stängde ordentligt dörrarna i huset, tog sin gamla vandringspipa och tände den. Och han började minnas sina unga år, när han var frisk, stark och ung.
Gråsida hade en oskiljaktig kompis — Vargen Brunsida. De hade bott i samma skog sedan barndomen och var "som hand i handske". Många intressanta historier hade hänt dem, var de inte hade varit och vad de inte hade sett.
Och hur många roliga händelser som hade inträffat dem — allt kan man inte berätta. Vargen Gråsida sitter där, röker sin pipa och minns en av dessa roliga historier. Roliga för vissa, sorgliga för andra.
Båda vännerna bestämde sig för att stjäla nötter från Ekorres hålighet. Brunsida klättrade upp i trädet, kom ända upp till toppen, fyllde fickorna fulla med nötter, men kunde inte klättra ner. Han satt hela natten i trädet, medan Gråsida satt under trädet och var rädd för att berätta för sin mamma, eftersom de båda skulle ha fått "ordentligt stryk". Deras mammor var stränga varghonor.
Och det var Bävern — den gamla brandmannen — som hjälpte dem då. Han rev sönder sin skjorta, slet sönder sina byxor när han fick ner Brunsida från trädet. Som tack bestämde vännerna sig för att hjälpa Bävern att plantera en trädgård. De kom på morgonen, grävde upp rabatterna medan brandmannen gick och hämtade frön. De ser — på bänken längs trädgården ligger rötter.
Nåväl, den gamla brandmannen har nog glömt dessa frön! Vi ska göra en god gärning — plantera dem runt hela trädgården, låt dem växa och bära frukt.
Brunsida och Gråsida bestämde sig för att hjälpa Bävern.
Och efter en halvmånad kom brandmannen springande till dem och ropade:
Jag fick ner er från trädet, räddade era liv, och ni planterade ogräs i min trädgård, sådant ogräs att det inte går att rensa bort med någon hacka eller hugga bort med någon yxa! Nu växer det ingenting annat än detta onödiga gräs där! Jag slet i onödan och planterade grönsaker, allt förgäves på grund av er "hjälp"!
Och det var en annan rolig händelse när de oskiljaktiga vännerna Gråsida och Brunsida bevakade skogen mot skogshuggare. Det fanns flera avdelningar av försvarare vid gränsen. Och där var Gråsida kock. En gång kokade han en hel gryta gröt och lade i salt istället för socker, och inte en nypa, utan hela fem. Han blandade ihop det.
Och alla åt tyst och låtsades att det var gott. Och allt för att Brunsida — den oskiljaktiga vännen — beordrade alla att vara tysta och berömma gröten, så att Gråsida inte skulle straffas och sättas i "finkans".
Erik Gråsida hade dagdrömt så mycket, utsträckt i fåtöljen, att knackningen på dörren skrämde honom.
Nå, här börjar det! Vem har det nu fört hit till mig för att få råd!
Gråsida öppnade dörren och såg på tröskeln — ni gissar aldrig vem — Erik Brunsida! Han hade också saknat sin vän fruktansvärt och bestämt sig för att besöka honom.
