Lille Kalle bodde i ett litet hus vid själva havet. Varje kväll gick pojken tillsammans med sin pappa till stranden, och när det blev helt mörkt låg de på den varma stenstranden och betraktade stjärnorna. Pappa berättade om varje stjärnbild, historierna var intressanta och spännande. En ljus måne lyste på himlen, och omkring fanns det inte en själ. Man hörde bara hur vinden tjöt och sjöng en sorglig sång.
En dag när sommaren kom vaknade Kalle och tänkte plötsligt:
Undrar om havet kan tala?
Pojken älskade sagor mycket, läste många böcker, och i några av dem kunde havet tala med människans röst.
Utan att tveka länge beslöt Kalle att testa det. Han klädde sig snabbt på, borstad tänderna, drank te med varma bullar som hans mamma hade bakat åt honom, och gick ut från huset.
Vart är du på väg så tidigt på morgonen?
Frågade Kalles mamma.
Kalle beslöt att inte säga vad han hade planerat. För mamma och pappa tillät honom aldrig att gå till stranden ensam. Havet var ofta stormigt, och det steg sådana vågor att de nästan nådde till själva staketet som omgärdade Kalles hus.
Jag går ingenstans.
Stammade pojken.
Jag ville bara titta ut på gatan, kanske mina vänner redan är vakna och går ute.
I det ögonblicket hördes en klar röst:
Hej, Kalle!
Det var hans klasskamrat – Niklas. Pojkarna satt tillsammans vid samma bänk i skolan och gick ibland ut på gatan tillsammans. Men Niklas var helt annorlunda – han gillade inte att studera, skuldade lektioner, gillade inte att läsa och var alltid grov. Dessutom kastade Niklas alltid godisomslag och glasspapper på gatan, han skräpade alltid och städade aldrig upp efter sig.
Vad gör du?
Frågade Niklas Kalle.
Jag ville snabbt gå till stranden och ta reda på om havet kan tala. En gång i en saga talade havet med människans språk, och jag…
Innan pojken hann fortsätta avbröt Niklas honom:
Wow, jag vill också komma med, låt oss gå tillsammans! Men jag måste gå hem och packa en korg med mat – godis, kakor och fruktdryck.
Kalle vände sig om, mamma var i köket och pappa sysslade med sina hemuppgifter, och ingen såg att Kalle skulle gå.
Pojkarna sprang iväg till Niklas. Efter att ha samlat allt nödvändigt kom killarna till stranden, bredde ut ett täcke och satte sig ned, och lade fram godis och kakor framför sig.
Nå, ska vi tala med honom?
Frågade Niklas.
Med vem?
Undrade Kalle.
Ja, med havet förstås! Du sa ju själv att det kan tala. Låt oss testa om det svarar oss eller inte. – Hej, du där, hav! Varför är du tyst, har du svalt tungan?
Skrek Niklas skämtsamt.
Som svar endast tystnad.
Tyst mörkt träsk.
Fortsatte Niklas att reta havet.
Du kan alltså inte tala, och sagorna ljuger om dig.
Niklas, kanske vi inte bör såra det! Vad vet vi, kanske det hör allt?
Blev rädd Kalle.
Det hörer ingenting!
Skrek Niklas och kastade ett godisomslag i vattnet. Sedan ett till, och ett till.
Och plötsligt blåste en fruktansvärd vind, allt snurrade omkring, korgen med godis lyftes upp och fördes långt bort.
Niklas, vi måste gå hem. Snart kommer en sådan storm att vi dras ned av vågorna!
Skrek Kalle rädd.
Ah, vad du är feg!
Skrek Niklas skrattande.
Det gör ingenting åt oss!
Och plötsligt såg pojkarna en gigantisk våg som närmade sig dem mycket snabbt. Innan de hann tänka efter befann de sig i en virvel av vatten. Efter några sekunder förlorade pojkarna medvetandet.
Var är vi?
Frågade Kalle när han vaknade och öppnade ögonen.
Omkring var allt blått, fyllt av vatten. Bredvid pojken simade färgglada fiskar: stora havsabborrrar, flundror, törskfiskar, och till och med nålfisar cirkulerade omkring honom. Alger växte överallt, och ingen land var synlig någonstans.
Niklas, vakna upp!
Skrek Kalle.
Var är vi?
Niklas, när han vaknade, hoppade åt sidan:
Jag tror vi drömmer!
Välkommen till mitt rike!
Plötsligt hördes en högt, genomträngande röst.
Hur mår ni i mitt vatten?
Vem är du?
Skrek pojkarna rädd i en röst.
Ha-ha-ha, vem jag är! Och varför kom ni till stranden? För att lyssna på havets röst? Så här är jag – Havet!
Kan havet verkligen tala?
Viskade Niklas förvånad och såg på Kalle.
Naturligtvis kan det!
Skrattade Havet.
Varför är vi här? Vad ska du göra med oss? Varför har du låst in oss här?
Vem kastade skräp på mig?
Frågade Havet.
Vad för skräp?
Protesterade Niklas.
Godisomslag? Är det verkligen skräp? Det är bara vackra papperslappar! Jag ville bara dekorera dig, för du är så mörk och mörkblå.
Kan man förorena havet? För på grund av sådana papperslappar och annat skräp kan allt levande i mig dö. Det kommer inte att finnas några fiskar eller alger, och då kommer döden att komma till jorden, för utan mig finns det ingen liv för något levande på jorden!
Du har rätt, man kan inte förorena havet. Vi lärde oss detta i skolan!
Skrek Kalle.
Niklas, vad händer nu?
Skrek Kalle rädd.
Lova mig att ni aldrig mer gör så här, och aldrig kommer att förorena havets djup!
Vi lovar, vi lovar! Aldrig, hör du, kommer jag att kasta skräp i ditt rike! Och dessutom ska jag studera bra och veta vad man kan göra och vad man inte kan göra!
Omkring började allt bubbla, snurra, en virvel grep pojkarna och kastade dem på den torra stranden i ett ögonblick. Och till och med deras kläder var torra, som om ingenting hade hänt dem.
Kalle och Niklas såg på varandra, och sedan lovade de att aldrig berätta detta för någon. Från och med då störde de aldrig havets djup igen.
Havet kan faktiskt tala, bara inte alla vet det. Läs sagor och du kommer att lära dig många fler magiska historier och mystiska äventyr.
Läs sagor och du kommer att lära dig mycket mer om denna underbara värld.
