Det var för mycket länge sedan. I en gammal bok står det att det var år 542 före vår tideräkning, i en annan — att det hände för 2500 år sedan.
Vid foten av Himalaya, i Indien, låg ett litet kungarike. Kungen och drottningen var mycket goda människor, men de hade inga barn. Så gick år efter år. Och en dag drömde drottningen en dröm, att en vit elefantunge flög fram och rörde vid henne med sin snabel.
Hon blev inte rädd, utan vaknade med hopp om att detta var ett gott tecken. Och verkligen, efter en tid föddes ett barn. Det var en pojke. Han växte inte för varje dag, utan för varje timme. Nästan genast började han gå och prata. Och hans blick var så klok och medveten, som hos en mycket vis människa.
Där han stegade växte lotuslblommor. Där han gick blev alla klokare, och vart han än gick — överallt förde han med sig godhet.
Pojken sa:
Jag föddes för att förvärva kunskap och befria allt levande från lidande.
Fadern omgav den lille prinsen med omsorg och uppmärksamhet. Han lärde honom att rida, att skjuta med båge, samt olika spel och nöjen. Pojken lämnade aldrig kungarikets murar, eftersom fadern byggde åt honom fyra palats för alla årstider: vinter, vår, sommar och höst. Han ordnade det så att i staden bodde endast unga och friska människor. Så att pojken inte skulle se ålderdom och sjukdom. Fadern bestämde att hans son skulle bli kung när han växte upp.
En dag, när arvtagaren promenerade genom kungariket, kom han till en avlägsen gata och hörde där en sång på ett märkligt främmande språk. Den unge prinsen bad sin vän översätta innehållet. Och denne berättade att det finns andra länder, ett annat liv. Inte så bra och bekymmerslöst som hans, utan ganska fattigt, med sjukdomar, lidande och fattigdom.
Jag måste se världen.
Sade han.
Och när han återvände till sina gemak packade han de mest nödvändiga sakerna och gick för att se vad som händer i världen.
Det första den unge prinsen såg när han gick ut genom kungarikets portar var att livet inte bara är fyllt av glädje och skratt, utan också av lidande. Och han bestämde sig för att lära och lära sig hur man befriar sig från lidande. När han såg sig omkring och observerade andra människors vardag och bekymmer, förstod han att världen som hade omgett honom sedan barndomen och som han var så van vid, i själva verket inte var sådan överallt.
Ibland verkar det som om allt är bra och underbart, men det är bara en illusion. Och för att förstå vad som är sanning måste man utvecklas andligt och upplysa sig. Så kan bara en ovanlig människa göra och tänka, och det är Buddha.
Han satte sig vid foten av berget Kailash, 6638 meter högt, och drömde. Och samtidigt uppstod ett ovanligt sken av röd, blå och vit färg över berget. Det lyste upp allt omkring, det utgående ljuset var så starkt att det gjorde ont i ögonen att titta på det.
En dag kom en björn till Buddha och frågade:
Hur kan jag snabbt gräva ett stort ide?
Buddha rådde honom att börja med att gräva en liten grop först, sedan en större grop, och det är normalt. För man måste alltid börja i det lilla. Det var den första lärdomen.
Efter den följde den andra. En liten uggla hade ont i vingen och kunde därför inte flyga. Och Buddha rådde honom att tänka på att vingen var frisk, stark och inte alls gjorde ont. Ugglan tänkte så ofta på detta att allt verkligen slutade göra ont, och han flög.
Och kärnan i den andra lärdomen är att tankar är materiella. Vad du tänker på, det händer i verkligheten (går i uppfyllelse).
En gång kunde svarta kråkor inte dela bytet mellan sig och var arga på varandra för det. De slogs till och med, eftersom en av dem fick ett större stycke än den andre. Buddha föreslog att den förolämpade kråkan skulle förlåta förövaren, och konflikten var löst. Så uppstod den tredje lärdomen.
Och en gång, när han simmade i dammen, fastnade en liten ankunge med foten i en stubbe och kunde inte frigöra sig. Och hans vän simmade bekymmerslöst bredvid och gjorde ingenting för att hjälpa. Detta såg en gås som också simmade i dammen, och skyndade snabbt till hjälp. Så här är det: handlingar har betydelse: man måste agera, inte vara passiv. Det var Buddhas fjärde lärdom.
Som i djurens värld, så även i människornas värld, måste man försöka förstå den andra människan först, och sedan tala om sig själv och sina önskningar. Det var Buddhas femte lärdom.
Och så kom en ung man till Buddha för råd. Han kunde inte förstå vad han själv ville. Hans tankar rusade en före den andra, och följaktligen började den unge mannen först med en sak, sedan lämnade han den oavslutad och började med en annan som verkade mer intressant för honom, sedan avbröt han sig och började en tredje sak... I slutändan avslutade han ingenting.
Den unge mannen var mycket disträ, oorganiserad och Buddha gav honom en lärdom som han kallade den sjätte. Kärnan i lärdomen är följande: "Besegra dig själv, lär dig att kontrollera dina tankar, var konsekvent i deras förverkligande i livet". Denna lärdom anses vara en av Buddhas viktigaste lärdomar, endast kloka, modiga och disciplinerade elever kan utföra den.
Med sin sjunde lärdom lär Buddha att leva i harmoni. Aldrig fastna i obehag. Inte leva med förolämpningar. Inte hysa ondska. Inte irritera sig. Kunna snabbt glömma det dåliga.
Och hans åttonde lärdom är mycket användbar: "Var tacksam". Det finns alltid något att tacka vänner, bekanta och obekanta, lärare, Högre Krafter för.
Så är han, Buddha, och hans lärdomar. Och han tror också starkt på att det finns en annan värld, där den slutliga befrielsen och lugnet sker, där det inte finns något lidande, och den kallas — nirvana.
Och vårt liv — det är ett kretslopp. Alla ting är obeständiga till sin natur. Allt flyter och förändras under påverkan av omgivningen, inträffade händelser. Därför måste man lära sig, läsa mycket, för att förstå världen och naturens lagar, vara flexibel och beredd på alla förändringar.
