Det fanns en gång en flicka som hette Stenbocken. Framför allt älskade hon blommor: hon hade en stor rosa trädgård som hon skötte om, och rosorna svarade henne med samma kärlek: de skänkte henne sin doft.
En dag satt Stenbocken på trappan till sitt hus och såg: en jättelik Val flög över himlen. Den flög och såg hela jorden: husen och små skogar, fälten och Stenbockens trädgård också.
"Vilken jättestor varelse!" tänkte Stenbocken. "Den är större än allt jag någonsin sett i mitt liv. Det måste finnas ett mycket stort hjärta i den! Och med ett så stort hjärta måste den vara mycket vänlig. Jag ska lära känna den bättre, fråga den om dess luftfartsäventyr. Jag tror att det finns plats för en liten flicka som jag i dess stora hjärta."
Men Valen flög högt och långt bort, och den hörde aldrig hur högt Stenbocken skrek, hur länge hon försökte locka den till sin trädgård och hur hårt hon arbetade för att presentera den för var och en av sina rosor. Valen flög bara vidare.
Då blev Stenbocken ledsen, men hon bestämde sig för att på vilket sätt som helst lära känna och bli vän med Valen. Ja, vad säger jag! Flickan ville bli Damen av Valens Hjärta (och mellan oss sagt hade hon alla chanser: Valen var just trött på sin ensamhet och reste för att söka efter en hustru).
Stenbocken gick till skogskanten till Häxan för att få vingar som hon kunde flyga efter Valen med.
Hon kom och bad.
Och Häxan svarade henne:
Jag vill ge dig mer än du ber om: jag vill göra dig lika stor och flygande som Valen. Men du måste lita på mig och lyda mig i allt.
Stenbocken blev rädd: vad om häxan tvingar henne att hoppa från en klippa eller dyka ner i en bäck! Men när hon föreställde sig att hon nu hela sitt liv skulle veta att Valen fanns och leva utan den, tänkte hon att livet ändå skulle bli oäkta, ofullständigt.
Stenbocken gick med på det. Och häxan viftade bara med händerna ett par gånger – och se, Stenbocken blev stor-stor, till och med majestätisk. Och hur hon flög över himlen!
Häxan hade bara kvar att vifta med sin scarf.
Stenbocken flyter över himlen och formar små rosor ur molnen för sin dotter, och Valen skapar en flöjt av blixtar för sin son. De är lyckliga tillsammans, det kan jag säga!
