Langt bort, bortom hav och berg, i himmelriket (i närheten av solen och månen) bodde ett litet barn — ett moln som hette Puffik. Han var mycket glad och obekymrad. Puffik älskade att vandra över himlen tillsammans med sin snälla och mjuka mamma — Cumulusmoln och sin starka stora pappa Åska, som älskade honom mycket.
Ofta åkte de tre tillsammans över hela himlen och beundrade den sagolika naturen.
En dag flög Puffik ut för att leka utan sina föräldrar. Det var roligt och glädjeamt för honom att titta ner på små barn precis som honom själv. De skrattade och gläddes åt det vackra soliga vädret. Men plötsligt blev Puffik ledsen. Han ville gärna leka obekymrat med dem i solen, fånga solstrålar, springa och leka kurragömma. Och han bestämde sig för att gå fram och presentera sig för dem.
Hej, jag heter Puffik, jag bor på himlen. Låt oss leka tillsammans. Jag skulle vilja vara vän med er.
Vad kan du göra?
Frågade barnen.
Jag vet inte.
Sa molnet förvirrat.
Kan du leka fånga?
Frågade barnen.
Nej, det kan jag inte.
Svarade molnet.
Och boll då?
Boll?
Frågade molnet igen.
Åh, det kan jag inte heller, jag har inga händer som ni.
Vad ska du då leka med oss?
Frågade barnen förvirrat.
Du kan ju inte leka något alls. Nej, vi vill inte vara vänner med dig. Du är inte bra, du blockerar solen för oss.
Sa barnen.
Du är inte som vi, och du kan inte leka med oss. Gå bort, vi vill inte vara vänner med dig.
Upprepade barnen igen. Och molnet flög iväg. Det mådde mycket dåligt. Det kände sig onödigt och övergivet.
Ingen älskar mig. Ingen vill leka med mig, jag kan inte göra något. Varför är jag inte som dessa barn?
Snyftade det genom tårar. Det ville flyga långt bort så att ingen skulle se det.
Om ingen älskar mig, varför behövs jag här, varför ska jag leva. Och mina föräldrar älskar mig förmodligen inte heller, de bara ömmar mig, för att jag inte kan göra något, ingenting lyckas för mig.
Tänkte det lilla molnet. Så flöt molnet länge över himlen tills det kom till en öken, där det blev så ledset att det började gråta ännu mer, och dess små tårar, som föll bittert på jorden, bildade en vacker blå sjö. Och molnet grät och grät tills det hörde röster från djur och fåglar, växter och träd. Dessa röster, som kom från jorden, tackade det för att det hade släckt deras törst och fyllt dem med nytt liv.
Och i det ögonblicket förstod det lilla hjälplösa molnet med det vackra och zarta namnet Puffik att det också kunde göra något, att det betydde något i livet och kunde ge glädje till omgivningen. Och viktigast — det förstod att det älskade allt omkring sig, och det kände att det behövdes av någon, att det älskades, väntades på och att man litade på det.
Av allt detta blev det plötsligt mycket glatt och lätt. Alla djur och fåglar började lovprisa det lilla molnet:
Leve molnet! Du är det vackraste molnet i världen! Du är så vackert, lätt och fluffigt, vi älskar dig mycket och vill att du blir vår vän!
Ropade de. Puffik var lycklig! Han flög tillbaka till ängen där de barn som hade sårat honom lekte. Men han var inte längre arg på dem, för han hade förstått mycket. Solen skev, det var mycket varmt och alla ville ha sommarkyla. Då bestämde sig Puffik för att glädja alla och lät sommarregnet falla på jorden. Barnen jublade och hoppade i pölar och sträckte sina händer mot himlen. Och då såg de på himlen det lilla molnet som hade gjort dem så glada.
Söta moln. Gå inte bort, låt oss leka kurragömma med dig. Låt oss vara vänner med dig!
Ropade de.
För det lilla Puffik var detta den största belöningen för hans ansträngningar. Han förstod att man bara behövde försöka — och då skulle man säkert hitta många bra vänner.
Solen skev, vädret var vackert, över himlen flöt ett litet vitt fluffigt moln glatt, och nere på gräset sprang barn och försökte fånga sin nya vän. De cirklade länge i en ring och sjöng sina favoritlåtar för Puffik.
Nyckelfraser:
Jag är inte som alla andra. Ingen vill vara vän med mig!
Diskussionsfrågor
Varför trodde Puffik att ingen älskade honom?
Vad gjorde Puffik glad och lätt? Vad förstod han?
Har något liknande hänt dig någon gång?
