I en långt borta sagoskog levde djurens kung Lejonet. Han var en god herre: vis, rättvis och en ärlig härskare. Han hade många avundsjuka följare, många ville vara på hans plats. Men mest av alla gjorde Björnen anspråk på tronen. Han bestämde sig för att han också kunde bli djurens kung.
Björnen bjöd in alla djuren till ett möte och förklarade:
Lyssna, jag ska skapa ordning i skogen! Jag dansar inte efter någons pipa och jag ska inte vara artig mot någon!
Den lugna och balanserade Lejonet, efter att ha lyssnat på hans tal, sade:
Du vill försöka, Björnen, varsågod. Du är intelligent och stark – härska. Om du under en månad är en bra ledare, så ska jag själv ge upp tronen och överlåta styrelsen till dig.
Björnens lycka kände ingen gräns. Bara djuren var inte glada, för han handlade bara efter sitt eget nöje och brydde sig inte om andras önskningar. Men allt var enklare än så. Mikael skadade ingen, han åt sig mätt, gjorde sig en fettreserv, kröp in i sin lya och gick i dvala.
Då började det vara fest för djuren: kungen sover, frihet att göra vad man vill: rån, slagsmål, gräl…
Lejonet observerade allt detta och beslöt att återigen ta kontrollen över skogen i sina tassar, för hur länge ska djuren få härja fritt. Skogfolket kan inte lämnas länge utan en kung.
Och Björnen fortsatte att sova i sin lya.
Sagan lär oss:
Om du inte kan – skryt inte och lova inte, men om du kan – bevisa det i handling!
