I en liten by bodde det en gång en gubbe och en gumma. Och eftersom byn var så liten bodde ingen annan där förutom dem. Gubben gick varje dag och fiskade, havet låg inte långt bort, och gumman odlade grönsaker i trädgården och lagade olika goda rätter åt gubben.
Gubben och gumman hade också hönor som lade ägg åt dem varje dag. Gumman älskade sina höns, för dem bad hon gubben bygga ett vackert hönshus, och under de kalla månaderna bredde hon ut halm åt dem så att de inte skulle frysa.
Gumman och gubben levde i fullkomlig harmoni, de älskade varandra mycket och tog alltid hand om varandra. De gjorde allt tillsammans – rensade ogräs i rabatterna, städade i hönshuset och höll ordning i huset. Gubben kallade gumman Godhjärta, för hon var verkligen mycket snäll, omtänksam och generös. När en familj i grannbyn inte hade några pengar alls, kom gumman hem till dem och tog med sig olika godsaker till barnen, och det var väldigt långt att gå till grannbyn, i lugn takt mer än tre timmar.
Och så en vacker kväll, när det var dags att gå till ladan efter ägg, hörde gubben gumman ropa:
Gubbe, gubbe, kom hit snabbt! Här i ladan är det något!!!
Gubben blev rädd, vad kunde det vara! Tänk om en räv hade smugit sig in i ladan och ätit upp alla hönsen!
Han hoppade upp från stolen och rusade till gumman i ladan. När han kom in kunde han inte tro sina ögon. På en undanskymd plats, på gyllene halm, låg ett ägg, men inte ett vanligt sådant, utan ett av guld.
Kan det verkligen vara sant? Kan höns verkligen lägga ägg av rent guld? Gumma, du skojar! Var har du fått det här ägget ifrån?
Gubben utbrast med en frågande min.
Var, var, hönan har lagt det! Jag kommer precis in, och här är det såhär! Gubbe, är vi nu de rikaste i hela världen?
Gumman skrek fortfarande, utan att tro sina ögon.
Jag vet inte, men det här ägget räcker för att vi ska kunna leva gott och inte behöva arbeta i trädgården längre. Men jag tycker att vi ska gömma det ordentligt, låt det ligga för säkerhets skull, man vet aldrig vad som kan hända.
Gubben gladde sig.
Så gjorde de. De byggde en liten låda av träbitar, gubben satte på ett stadigt lås, och de lade det gyllene ägget där. Sedan gick de och lade sig.
Morgonen kom, och gubben steg upp tidigt som vanligt för att ge sig av på fiske. Han tog med sig metspön och bete, gick ut på tröskeln och såg gumman som slog ner enorma stockar i marken.
Vad håller du på med, käring? Varför gräver du ner de här stockarna i marken? Solen har precis gått upp, och du håller redan på med något konstigt.
Jag bygger ett staket så att ingen kan komma in till oss och be om något. Jag tänker inte dela med mig av våra tillhörigheter till vem som helst, nu ska jag aldrig ge något till någon och aldrig bjuda någon på något. Och du, gubbe, ska inte ta något ur kylskåpet heller, och jag tänker inte mata dig längre.
Gumman morrade för sig själv.
Har du blivit helt tokig? Vad håller du på med? Vi har ju levt sida vid sida i så många år! Jag ska gå och fiska nu, fånga lite fisk, så lagar vi den ikväll och firar vårt guldägg.
Nej, gubbe, du går och fiskar, och sedan tar du med fisken till mig, jag ska äta den själv.
Gubben kunde inte tro sina öron. När han kom hem på kvällen med fångsten blev det precis som hon sagt. Gumman tog fisken och lät gubben vara hungrig. Efter att de fått det här ägget hade gumman blivit galen, hon blev girig och elak. Så gick dagarna, gubben åt ingenting alls, och gumman tog allt till sig själv.
Då packade gubben ihop alla sina tillhörigheter, knöt ihop dem i ett hörn och gav sig av vart näsan pekade. Han vandrade genom skogen, hittade några bär och åt, ibland gick han och fiskade och lagade fisk över elden. Gubben övernattade i en koja som han själv byggt av grenar och löv.
En vecka gick, gumman hade samlat så mycket gods att allt inte fick plats i huset. Hon skötte trädgården själv, städade i huset själv, till och med på fiske efter god fisk var hon tvungen att gå själv.
Och då tänkte hon:
Ensam klarar jag inte av allt det här. Och på kvällarna är det tråkigt och sorgligt, jag kan inte gå ut i skogen själv, det är läskigt. Vad ska jag med det här ägget till? Vad ska jag göra med det? Men min gubbe vandrar ensam i skogen, äter ingenting, fryser. Men han var alltid snäll mot mig och hjälpte mig, tog hand om mig.
Gumman tog sin jacka och gav sig ut för att leta efter gubben. Hon vandrar genom skogen, och plötsligt ser hon en eld i fjärran, någon har tänt en brasa. Hon gick närmare och ser – gubben sitter där och sörjer.
Gubbe, min älskade gubbe! Äntligen har jag hittat dig! Kom hem, jag har lagat så mycket gott, jag ska värma dig och mata dig. Vi ska leva som förr, hjälpa varandra och ta hand om varandra.
Men hur är det med guldägget, du blev ju så girig och elak efter att vi fick det.
Gubben frågade.
Nej, gubben min, jag har förstått allt. Jag behöver ingen rikedom, inget guldägg. Jag saknar dig så, jag är så ledsen på kvällarna, jag vill prata med dig och skratta. Och jag har ingen att laga god mat åt. Kom hem, älskling!
Gumman bad och bad.
Efter några dagar var allt som det skulle igen, skratt hördes i huset igen, i trädgården arbetade nu gubben och gumman tillsammans, och till och med på fiske började gumman följa med gubben.
Sagor är skrivna för att människor ska förstå att lycka inte alltid ligger i rikedom. Det viktigaste är att ens nära och kära finns vid ens sida, allt annat är struntprat.
