Denna historia hände på den tiden när skolbarn skrev med gåsfjäderpennor, genom att doppa den spetsiga spetsen i ett bläckhorn. Vanliga kulspetspennor fanns inte på den tiden. De hade helt enkelt inte uppfunnits ännu.
Att skriva med fjäderpennor var inte en enkel syssla. De skrapade när man skrev, och om man doppade spetsen för djupt i bläckhorntet kunde en bläckfläck droppa på papperet.
Ja-ja, en tjock svart bläckfläck som kunde få dig ett dåligt betyg.
Pojken Kalle visste hur det kändes när en bläckfläck plötsligt landade på fel plats. Han var tvungen att skriva om hela sidan. Och eftersom Kalle var en rastlös och snabb pojke måste han göra det mycket ofta.
Så även denna gång, när han redan hade fyllt en halv sida av sitt skrivhäfte, hoppade en stor svart bläckfläck från spetsen på Kalles penna.
Äcklig bläckfläck! På grund av dig kan jag inte gå och leka med pojkarna. Jag måste skriva om allt igen.
Kalle sprang från bordet och skyndade till köket för att berätta för sin äldre syster om sin sorg.
Under tiden tittade bläckfläcken omkring sig och såg att hon inte var i bläckhorntet utan på ett vitt häftesblad. På de tunna linjerna glittrade bokstäver, punkter och kommatecken. De tittade alla förvånat på främlingen och viskade till varandra.
Titta-titta, det är ju en bläckfläck! Vad gör hon här?
Frågade de upprörda konsonanterna.
Hon liknar oss inte alls!
Hävdade vokalerna.
Och förstör hela häftessidan!
Sa utropstecknet högt.
Bläckfläcken blev mycket ledsen. Hon ville skrika till dem att hon, precis som de, kom från bläckhorntet. Det var bara så att det fanns mycket mer bläck i henne än i dem. Men det blev sådan oväsen att ingen skulle ha hört bläckfläcken.
Och hon beslutade att lämna detta häfte och gå vart hennes ögon ledde.
Försiktigt flyttade hon sig till matematikboken. Men här var hon inte välkommen heller. Siffrorna, exakta och snygga, var inte glada över sådan granne. Snyfftande av sorg började bläckfläcken röra sig vidare. Och snart hamnade hon nära ett ritblock.
På det öppna ritbladet var en målning ritad med titeln "Kosmos". Bläckfläckens hjärta stannade.
Hur vackert det är här!
I bilden fanns varken bokstäver eller siffror, men här glittrade underbara stjärnor på himlen. I fjärran var den blå planeten Jorden ritad, och bredvid den månen. Och det var så fantastiskt!
Den lilla bläckfläcken närmade sig målningen och frågade:
Får jag vara med er?
Målningen kom genast till liv, alla föremål började röra sig. Den svarta nattehimlen log mot bläckfläcken och erbjöd henne en plats.
Vi behöver dig mycket!
Viskade Universum till henne.
Men alla jagade bort mig. Jag hade redan gett upp hoppet om att hitta min plats i livet!
Klagade bläckfläcken.
Ge aldrig upp. Alla har sin egen plats! Du behöver bara leta, och då kommer du säkert att hamna där där man möter dig med glädje.
Råde Universum.
Den lilla bläckfläcken var lycklig. Hon blev vän med stjärnorna, med månen och den blå planeten Jorden, och blev en viktig del av denna vackra målning!
