Vintern var sträng och snörik. Tunga moln lade sig precis över trädtopparna och verkade nästan röra vid dem. Sällsynta solstrålar trängde knappt igenom molnen, och då kunde man se att där långt nere, bland träden och buskarna, fanns det någon som rörde sig och krälde omkring.
Allt detta observerades med stort intresse av en ensam liten snöflinga, som bland sina lika fluffiga vänner som hon själv, glatt fladdrade bland molnen. Men medan hennes vänner, skrattande högt, försökte jaga varandra i de kalla vindbyarna och ville göra sina mönster ännu mer fluffiga, tittade Lilla Snöflinga allt mer nedåt och tänkte på vad som fanns där nere, vem som sprang mellan träden och buskarna, vem som glittrade på gräsmattorna och vid den frusna ån?
Hon var väldigt nyfiken, eftersom hon inte kunde föreställa sig att det fanns liv någon annanstans än här - bland molnen i solstrålens glans.
Hallå, Snöflinga, kom med oss!
Ropade Fluffiga Snöflinga och viftade med sina underbara nålar.
Nej, Fluffis, jag vill inte, jag vill dit, ner.
Svarade Lilla Snöflinga och blinkade mot skogen, som sträckte ut sina breda gröna armar täckta av snö.
Vad hittar du på, där finns ju ingen och dessutom är det roligt och intressant här. Titta hur vi glatt fladdrar, snurrar och har kul.
Ropade Fluffiga Snöflinga klingande.
Om du inte vill - det är ditt val, men vi flyger nu.
Hon snurrade runt i en snö-luftig dans med andra snöflingor som fladdrade mellan molnen.
Lilla Snöflinga bestämde sig under tiden definitivt för att kolla vad som fanns där nere och började gradvis och försiktigt sjunka.
Vem är det som avviker från gruppen här?
Hörde Snöflinga ett högt och kraftfullt rop från sidan.
Snöflinga blev rädd och darrade av överraskning i vindbyarna. När hon vände sig om i den uppåtgående vindströmmen, såg hon nära sig en vacker örn som svävade i himlen som ett stort luftskepp, hotfullt granskande sina himmelska domäner och kontrollerade om någon störde hans lugn.
Jag, jag... Jag vill veta vad som finns där nere, vem som rör sig där och överhuvudtaget...
Av skräck blev hon helt förvirrad och visste inte vad hon skulle säga.
Nå-å, du är alldeles dum. Vad kan det finnas intressant där, här däremot - frihet, flyg vart du vill, fånga glömska kråkor och njut av livet.
Fnös örnen och rätade ut sina starka och vackra vingar med njutning under de kraftiga byarna av den stränga vinden.
Det är sant, men ändå är det intressant, vad finns där?
Instämde Lilla Snöflinga och observerade hur vinden kastade upp örnen och omslöt honom med sina byar.
Nåväl, det är ditt val, men jag måste på jakt.
Motvilligt gick örnen med och fångade nästa vindby, vände kraftfullt och rusade iväg någonstans mellan molnen på jakt efter nästa middag.
Lilla Snöflinga följde honom med en halvrädd blick och fortsatte snurrande att sjunka allt lägre. Knappt hade hon återhämtat sig från mötet med den himmelska skönheten, förrän hon omringades av en flock unga kråkor som började flyga förbi henne som galna och skrika högt.
Titta, en snöflinga, en dum snöflinga. Vart flyger du, vart faller du?
Skrek kråkorna högt och överskrek vindbyarna.
Varför dum? Jag vill veta vad som finns där nere.
Blev Lilla Snöflinga upprörd.
Där finns inget intressant, bara skog och ekollon blandat med fallna löv!
Och det är allt?
Frågade Snöflinga besviken.
Hon hade hoppats så mycket att det ändå fanns något där som lockade och attraherade henne hela hennes korta liv bland de mörka molnen och vindarna.
Ach, vi vill leka och flyga!
Utbrast en av de mest högljudda kråkorna, varefter hon skrek högt, och det bullriga gänget, som tävlade och drog varandra i svansen och vingarna, for iväg någonstans mellan grenarna på den nu närliggande skogen.
Skogen var redan nära, de första yngsta grenarna hade dykt upp, vinden började lägga sig, och skogstystnaden ersatte de vilda byarna. Lilla Snöflinga sjönk förtrollad allt lägre och observerade med intresse de allt kraftigare och vackrare snötäckta grenarna på skogens jättar.
Hon blev så uppslukad av att observera allt hon såg för första gången att hon inte märkte hur hon tyst landade på snötäcket. Och det visade sig att hon inte var ensam här: det fanns många andra snöflingor som, genom att falla bredvid varandra, hade skapat ett riktigt fluffigt och mjukt täcke. Snötäcket, som följde skogsgläntas konturer, dolde små buskar, nästan täckte små träd och sträckte sig långt bort.
Hej.
Sa Lilla Snöflinga och vände sig till alla sina grannar.
Hej, vän.
Svarade en låg och fyllig röst bredvid.
Lilla Snöflinga vände sig om och såg en vacker stor skönhet - Isiga Snöflinga.
Vi är glada att se dig i vårt sällskap.
Hördes det från andra sidan. Det var Rosa Snöflinga som hängde på en blåbärsbuskes gren.
Åh, så intressant.
Hördes det från ytterligare ett håll, och det var rösten av en ung trädgren som höll flera snöflingor och en liten istapp.
Därefter blev samtalet mellan snöflingorna, grenen och istappen allt roligare och mer intressant. Lilla Snöflinga var så glad att hon hade hittat nya vänner. Hennes oro för att drömmen skulle förbli ouppfylld - visade sig vara obefogad. De nya vännerna blev snabbt vänner med Snöflinga, lyssnade med intresse på historien om den vackra örnen och flocken skrikiga kråkor, och började fråga den nya gästen om hur det var där uppe.
Aldrig förr hade Lilla Snöflinga varit i ett sådant centrum av uppmärksamhet, allt var intressant för henne: de nya vännerna, den fascinerande tystnaden och det djupa lugnet i skogstäcket. Hon berättade gärna om allt hon visste. Hennes humör var utmärkt. Nu skulle hon inte vara ensam, nya vänner - alltid nära.
Av detta började Lilla Snöflinga glittra ännu mer, själen fylldes av glädje och munterhet, hon ville snurra och leka. Men framför henne väntade nya äventyr som Lilla Snöflinga ännu inte anade, hon väntades av upptäckter och ännu större förvåning. Men om detta redan i nästa saga. Fortsättningen på Lilla Snöflingas äventyr följer...
