I en förtrollad skog bodde en familj — mamma björn, pappa björn och små björnungar. Den äldste hette Smörblomma, mellanbarnet hette Snällbjörn och den yngsta flickan hette Svansbjörn. De bodde alla i ett vackert stort hus där väggarna och trapporna var gjorda av doftande trä.
Björnpojkarna bodde i sitt eget rum. Var och en hade sin egen träsäng, och på hyllorna låg massor av olika leksaker — stora tankar, nästan som riktiga, pistoler, bulldozers och till och med enorma byggsatser som man kunde bygga ett stort hus av.
Man såg genast att här bodde pojkar. Men i Svansbjörns rum var allting rosa, både sängöverkastet, gardinerna i fönstren och klänningarna, som det fanns väldigt många av i det rosa skåpet.
Alla björnar, både vuxna och barn, arbetade hela sommaren och hela hösten för att samla så mycket mat som möjligt inför vintern. För på vintern finns det ingen mat i skogen, överallt ligger fluffig snö, och det finns ingen enda affär där man kan köpa godsaker.
Därför stod det i det enorma förrådsrummet fat med honung längs väggarna, stora trälådor med hallon, äpplen, aprikoser, plommon, päron och lingon. Och det fanns mycket, mycket mer mat där.
Egentligen borde björnarna för länge sedan ha gått i ide, för björnar sover på vintern. Men våra björnar kunde inte sova, för snart skulle den viktigaste högtiden komma — julen. Och för en sådan händelse kunde man till och med sova lite mindre på vintern. Och man måste absolut förbereda presenter till varandra och till alla vänner i skogen.
Inför denna ljusa, fina högtid städade alla björnar i huset, plockade undan leksaker, böcker, saker, de dekorerade huset med vackra teckningar, bollar, girlanger, papperspyssel som de gjort själva, glittrande glitter.
Lilla Svansbjörn vattnade alla blommor i huset, hon och mamma hade odlat väldigt många vackra blommor i krukor, och i hela huset doftade det behagligt av blommor. I det största rummet ställde de upp ett stort bord, täckte det med en vacker vit duk och ställde fram massor av tallrikar med olika läckra rätter.
Och plötsligt hördes det en knackning på dörren, inte ens en knackning, utan en knappt hörbar knackning. Alla björnar tittade på varandra, vem kunde det vara vid den här tiden? Svansbjörn sprang för att öppna och såg på tröskeln två små igelkottar, en bror och en syster — Svanstaggen och Lilla. De hade kommit för att be björnarna om hjälp.
Hej, björnar. Vi behöver verkligen er hjälp! Vår mamma är sjuk, pappa gick för att hämta läkaren — vildsvinet, han har nog gått vilse. Och hemma har vi inga ved alls, det är så kallt ute att det snart kommer att bildas istappar i våra rum. Och vi har ingen mat alls.
Hälsade igelkottarna.
Stackars igelkottar darrade som löv i vinden, av kyla, av hunger, de var väldigt olyckliga. Mamma björn rusade fram till de små, bytte snabbt om dem i varma torra kläder, gav dem varmt te med hallonsylt, matade dem med läckra pajer med honung och lade dem att sova i Svansbjörns lilla rosa säng, medan flickan själv fick lägga sig i pojkarnas rum.
Först var de små björnungarna arga på föräldrarna, men sedan tänkte de på hur hemskt det måste vara när man är hungrig, frusen, och framför allt när mamma är sjuk, och de tyckte också synd om de stackars igelkottarna.
Nästa dag, när alla hade vaknat, begav sig hela björnfamiljen till igelkottarnas hus, med sig hade de massor av olika slags mat, frukt, medicin till den sjuka mamman, ved för att värma upp huset, presenter till de små igelkottarna och massor av olika leksaker och gåvor.
Det var väldigt roligt och skönt att hjälpa de stackars små igelkottarna, det var så trevligt att alla tillsammans kunde ha kul, hoppa, leka med igelkottungarna, se hur den sjuka igelkottsmamman tog medicinen och genast blev frisk. Och där kom igelkottspappan hem, levande och frisk. Det visade sig att han hade hamnat i en enorm snödriva och inte kunde ta sig ut. Men nu var allt bra, och alla mammor, pappor och barn var samlade tillsammans.
Så firade björnungarnas familj julen, utan presenter och speciella läckerheter. Men de kände sig så glada över att ha hjälpt sina vänner i skogen, för det är väldigt viktigt att ha många sådana nära kamrater.
