Långt, långt bort i den tjockaste skogen, i den mest avlägsna gamla skogen, bodde en farmor tillsammans med sin lilla sondotter Nastja. Nastja var en snäll och flitig flicka med ett stort kärleksfullt hjärta.
En vinterkvälls satt farmor vid spisen och stickade strumpor till sitt barnbarn, medan Nastja läste en saga för henne. Plötsligt hördes ett försiktigt knack på fönstret. Flickan tittade ut genom fönstret. I mörkret kunde hon urskilja sin vän, kaninen Snöboll. Vad var han vit och fluffig! Flickan kastade en sjal över sina axlar och gick ut på gården.
Hej, Snöboll. Varför är du ute så sent?
frågade Nastja.
Hej!
Kaninen började berätta sin historia, tittade sig omkring och skakade av rädsla.
Vi kaniner har ett stort problem! Vi har alla bytt till vita vinterpälsar, men det finns ingen snö, och nu kan rävar och vargar se oss långväga bort. Hur ska vi pynta julgranen, hur ska vi bjuda in Farbror Frost till dansen? Kan det ens finnas en nyårsfest utan snö? Har Vintern glömt sina skyldigheter eller är hon sjuk?
frågade kaninen oroligt.
Oroa dig inte, vi hittar på något.
lugnade Nastja honom övertygande.
Vad tycker du om att skriva ett brev till Vintern?
De gick in i huset och började skriva ett brev. De bad Vintern om mycket vit snö, lätta snöflingor och sträng frost, så att alla djuren kunde glädjas över nyåret.
Men hur ska vi få fram brevet? Vem vet var Vintern bor?
undrade den lilla vita kaninen oroligt.
Vi skickar brevet med sparven. Han är snabb och smidig, han hittar säkert vägen.
beslöt flickan.
Sparven gick med på att hjälpa sina vänner, tog brevet och flög norrut.
Vintern hade verkligen glömt sina skyldigheter. Med en kopp varm te och färska bullar satt hon framför televisionen och såg på sina favoritserier. Snöflingorna var ledsna i förrådet. De ville så gärna ut och leka med snöstormen! Frosten blev också ledsen, december månad höll på att ta slut, och han hade ännu inte nappat på barnens kinder.
Sparven blev så trött från den långa resan att han somnade när han satte sig på en stor ekgrenens gren. Brevet föll genast ur näbben. Det landade direkt i björnens lya.
Åh, jag hade nästan sovit genom nyåret! Det här måste vara en gåva från Farbror Frost.
glädjade sig björnen och kröp ut ur sin lya. Han tittade sig omkring och blev förvånad:
Men var är snön?
Björnen beslöt att gå tillbaka till sömnen, men då hörde han någon gråta svagt.
Han lyfte huvudet och såg den lilla sparven.
Varför gråter du så bittert, lilla vän?
frågade björnen.
Sparven berättade för björnen om Nastjas brev till Vintern. Om hur hon ville hjälpa skogsddjuren att arrangera en snöig nyårsfest med danser och Farbror Frost.
Då ska jag ta brevet till Vintern själv.
sa björnen utan att tveka.
Med brevet hårt i sin tass började björnen vandra genom skogen för att hitta Vintern. Han vandrade så länge att han blev mycket trött. Han satte sig på en stubbe för att vila. Då blåste vinden upp, ryckte brevet ur hans tass och förde det bort.
Björnen blev besviken och bad älgen om hjälp:
Du som är snabbfotad, vet du kanske var Vintern bor? Kan du ta detta brev från alla djuren till henne?
Älgen sprang iväg efter brevet, hann upp det och gav sig av på en resa. Mot kvällen var han framme vid en isig stuga.
Han knackade på dörren med sitt horn, väntade på att få komma in och gav Vintern brevet.
Och då hände något underbart!
Vintern öppnade förrådet, och fluffig snö med snöflingor täckte allt omkring, frosten frös till alla sjöar och bäckar, och målde vackra mönster på husfönstren.
Vintern hade så mycket arbete att göra! Hon klädde träden i vita pälsar, buskarna i sjalar, och täckte jorden med snö.
Nastja gick ut på gården, och där – det var en riktig vinter, en verklig vit och glittrande saga!
Flickan tog en korg med äpplen och godis och gick för att hitta sin stackars vän Snöboll. Det var dags att pynta skogsgrannen.
På ängen var det redan full aktivitet! Kaninfamiljen behövde inte längre vara rädd för vargar eller rävar.
Alla djuren samlades i en ring, de glada kaninfamiljerna gratulerade varandra till nyåret och väntade på att Farbror Frost skulle komma!
