Om man tittar länge på molnen kan man se hur vinden förvandlar dem till olika underbara figurer. Först flyter ett vanligt bläckfläck över himlen, sedan blir det liksom en krokodil, sedan en flodhäst, och sedan något helt otroligt.
En dag såg Vika just ett sådant otroligt väsen på himlen.
Vika tittar, och väsendet klappade i händerna, sprutade ut regnbågsfärgad regn, och det var trollslaget regn. Det tog allt omkring och tvättade bort det. Vika tittar omkring: det finns varken hus eller lekplats. Bara granar som dansar och svampar i färgglada hattar som springer omkring.
Vika tittade närmare, och det var inte alls svampar utan små människor. De hade bara hattar som på flugsvampar, björksvampar och kantareller.
Vem är du?
Frågade en liten människa henne.
Jag är Vika. Och vem är ni?
Vi är svampar!
Svarade människan.
Varför springer ni hela tiden?
Frågade Vika.
Vi är rädda!
Pep svamparna i kör och sprang sedan åt olika håll och gömde sig i gräset.
Vika var just på väg att fråga vad de var så rädda för, när en svart skugga täckte hela ängen, och den onda trollkarlen Rädsla virvlade upp som ett skräckinjagande moln över träden.
Varför springer du inte iväg?
Frågade han Vika med dunderande röst.
Jag är inte rädd för dig!
Svarade flickan modigt.
Rädsla suckade, ropade till, stampade med foten, drog upp Björksvampen ur gräset och skrek:
Nu ska jag äta honom, och sedan äter jag dig! Är du rädd?
Nej! Släpp lilla killen! Eller så slår jag dig med en pinne!
Svarade Vika igen.
Och plötsligt efter dessa ord krympte Rädsla, blev mindre och svagare, medan Vika blev större och starkare.
Flickan grep en pinne och höjde den mot den onda trollkarlen.
Rädsla skrek:
Var rädd för mig genast! Alla måste vara rädda för mig!
Men han backade, drog sig tillbaka och tittade på pinnen. Vika gick framåt och blev större och starkare. Och pinnen i hennes hand växte.
Aj, rör mig inte!
Till slut skrek Rädsla, släppte svampen och gömde sig bakom en stubbe.
Där började giftiga svampar klia honom, så Rädsla var tvungen att fly. Han förvandlades till ett svart moln, flög upp på himlen och föll som regn som förvandlades till en regnbåge.
O, stora Vika, — ropade svamparna. — Hur lyckades du besegra den onda trollkarlen? Det är ju den skräckligaste Rädslan!
Och Vika svarade dem:
Den som försvarar de svaga blir starkare!
Så om jag försvarar någon liten insekt blir jag också stor och stark? — frågade den lilla Rödsvampen flickan.
Ja!
Log Vika.
Då anföll en larv en glödmask. Rödsvampen grep ett grässtrå och jagade bort larven från glödmasken.
Rödsvampen, vad du är stark och modig!
Ropade glödmasken.
Jag är stark och modig!
Gläddes Rödsvampen.
Tack Vika! Nu vet vi att den starkaste är den som försvarar de svaga. Vi ska nu alla försvarar varandra och inte vara rädda för något!
Svamparna tog farväl av Vika, satte henne på ett moln och skickade henne hem.
Och Rädsla återvände aldrig till denna saga.
