Det fanns en kattemamma och hon hade en liten son – en kattunge som hon kallade Mjuffen.
De bodde djupt inne i skogen i en liten stuga hos skogsväktaren. Kattungen hade en lycklig barndom, hans mamma älskade honom, hon fångade möss åt honom varje dag och lekte kurragömma med honom.
Skogsväktaren satte honom på sitt knä på kvällarna och strök länge över hans mjuka päls, och Mjuffen spinnande av nöje.
Runt stugan fanns mycket intressant, kattungen älskade att utforska allt, han kröp ner i hål under stubbar, lekte med fallna löv, värmde sig i solens strålar och låg utsträckt på verandan.
En tidig morgon vaknade kattungen bredvid sin mamma och berättade att han hade haft en intressant dröm. Det var som om han hade många vänner, de hade roligt tillsammans och lekte.
Lilla Mjuffen blev ledsen när han insåg att det bara var en dröm. Han bestämde sig för att definitivt hitta vänner, för det var mycket tråkigt att vara ensam.
När kattemamman gick på jakt igen, smög sig kattungen försiktigt ut från stugan och följde en stig in mot skogstätheten.
Efter att ha tagit sig genom den kom den modiga Mjuffen till en liten äng där en bäck rann. När han kom närmare såg han fiskar i vattnet, försökte prata med dem, men de var alla tysta.
Efter att ha korsat bäcken fortsatte kattungen sin väg. Efter att ha gått lite längre var han nära att krocka näsa mot näsa med en varg. Mjuffen försökte prata med vargen, men denne bara visade tänderna och försökte fånga kattungen, och ungungen sprang knappt undan från det grå rovdjuret.
Efter att ha tagit sig genom busksnåren mötte kattungen en vacker röd räv och erbjöd henne sin vänskap, varpå räven log och slickade sina läppar. Hon började långsamt närma sig Mjuffen, hon ville med list fånga honom och äta honom. Men den lilla resenären hann klättra upp i ett högt träd, kattungen satt där tills räven tröttnade på att vakta honom.
Efter att räven gick väg klättrade kattungen ner från trädet och var redan på väg hem igen, för han insåg att han inte skulle kunna hitta vänner.
Men plötsligt hörde han glada röster och gick i den riktningen. På ängen där kattungen redan hade varit sprang små kaniner omkring, och över träden hoppade små ekorrar, och även små igelkottar var här. De lekte en rolig tagning.
Kattungen hälsade vördsamt på alla och frågade om han fick vara med i leken. De små skogsborna omringade Mjuffen, de betraktade honom med intresse. Kattungen förklarade för dem att han bodde i skogsväktarens stuga, men det var tråkigt för honom där utan vänner. Och då erbjöd ekorrarna, kaninerna och igelkottarna honom sin vänskap. På detta erbjudande gick Mjuffen glatt med på.
De små ungarna lekte nästan hela dagen och märkte inte i leken att solen redan började gömma sig, det blev kväll ute. Då erbjöd ekorrarna att följa kattungen hem och lovade att de skulle komma och hälsa på honom varje dag för att leka. Kaninerna bad också om att få komma och hälsa på kattungen, vilket Mjuffen bara var glad för.
Kattungen kom hem, kattemamman blev mycket glad, hon hade varit oroad, det finns mycket farligt i skogen som kan hota små djur. Men kattungen lugnade henne och berättade om sitt äventyr och att han hade fått många vänner. Kattemamman var glad för sin son.
Mjuffen besöktes nu varje dag av sina vänner, ibland en efter en, ibland alla tillsammans. De hittade alltid något att göra, för med vänner är det alltid roligare.
