Barnvakten Agrafena — en av de äldsta drakkvinnorna, inte utan anledning börjar hennes namn på bokstaven A. Hon bar alltid en enorm grå hätta, gamla glasögon och tyckte verkligen inte om bus!
Och bus fanns det gott om i rummet under bokstaven F. Ibland brände Fredde hål i påslakanen med gnistor, ibland blåste Filja in snö över halva rummet — och så fick man sopa efter honom.
Och när drakungarna flög iväg från barnvakten ut i parken, kunde man leta och vissla efter dem hur mycket som helst, men de kom inte.
Så Agrafena fick hela tiden säga "sch" till drakungarna och klandra dem för deras busstreck. Men egentligen älskade hon dem, och innan läggdags berättade hon alltid sagor. Magiska, ovanliga sagor.
För dem kunde man stå ut med all tillrättavisning och alla "sch". En kväll innan läggdags berättade barnvakten en ny saga. Det handlade om något om ett okänt djur, en mammutunge, och om hans äventyr, men det mest intressanta var i slutet, när han hittade sin mamma.
Vad är en mamma?
frågade plötsligt Filja. Han tyckte sig ha hört det ordet någonstans förut.
En mamma är den som har barn.
sa barnvakten.
Men vi är väl också barn?
frågade Freja fundersamt.
Naturligtvis.
Var är då vår mamma?
sa Fredde förorättat.
Ni har ingen mamma. Nu räcker det med frågorna, dags att sova.
sa Agrafena strängt och vände sig bort med en suck. När hon vände sig om igen såg hon att ingen i drakbarnskammaren tänkte sova, överallt möttes hon av ledsna ögon.
Okej, en grön godis var och sen sova.
beslutade hon. Alla blev genast piggare, sorgen försvann som bortblåst. Barnvakten gick tålmodigt genom rummet och delade ut tröst. Bara en drake tog inte godiset. Filja.
Ta den, den gröna är ju din favorit.
sa Agrafena inställsamt.
Jag vill inte ha den.
sa Filja sorgset.
Nå, som du vill.
sa barnvakten och släckte ljuset. Det tog inte ens fem minuter förrän alla sov tungt och rosslade rökigt. Men vad var det? Plötsligt blev det som om det blev kallare. Ett märkligt rytmiskt dunkande hördes mot trägolvet.
Barnvakten förstod genast vad det var och gick fram till Filjas säng. Han grät isiga tårar, och hela golvet bredvid honom var redan täckt av snö från hans egen kalla andedräkt.
Sch-sch-sch-sch.
sade hon när han började gråta högt.
Vad är det nu då?
Jag kom ihåg min bekant, Anna. Hon grät så när hennes mamma försvann. Och jag har aldrig ens sett min mamma... Hu-hu-hu-hu...
grät Filja.
Nu räcker det, du fryser ju ner allt här. Kom nu, stig upp, vi går.
vinkade hon.
Vart då?
snörvlade Filja och blåste en portion blöt snö över barnvakten.
Du får se.
Barnvakten öppnade sovrummets dörr.
Följ mig!
Och draken flög lydigt efter gamla Agrafena ut i nattens himmel. De flög nästan ända upp till toppen av drakträdet. På en gren landade de och fortsatte till fots. Barnvakten ledde Filja nästan ända fram till stammen.
Här på den här grenen hittade vi dig, i det vackraste fröet med lila skimmer.
Barnvakten log vid minnet.
Du var så liten och skrynklig, men så söt och väldigt varm! Du rök som ett ånglok!
Så jag föddes i ett träd?
Ja, precis som vi alla. Vi är drakträdets frukter.
Så vår mamma är ett vanligt träd?
sa Filja besviken.
Varför vanligt?
Hon rörde kärleksfullt vid barken.
Kom hit.
Filja gick försiktigt fram och rörde också vid trädet. Barken var grov och skrovlig, men draken kände plötsligt en oklar värme i sin draklilla tass. Filja tog mod till sig och kramade trädet, sträckte ut tassarna så brett han bara kunde.
Trädet svarade genom att prassla med sina löv och värmde hans kalla, tårblöta ansikte.
Och Filja log. Nu visste han, mamma fanns nära!
