I en stad bodde en pojke som hette Kalle. Han bodde tillsammans med sin mamma och pappa i en liten mysig lägenhet. Kalle gick i skolan, spelade fotboll och älskade djur väldigt mycket. På vägen till skolan köpte han alltid en bit korv och matade en liten katt som bodde på gatan nära Kalles hus.
Kalle var en duktig elev och hade många vänner. Pojken hjälpte alltid sina föräldrar. Ibland lagade han själv, utan hjälp från mamma, middag och dukade bordet. Kalle kunde själv reparera en stol och hjälpte pappa att sköta bilen.
Men pojken hade en särskild egenskap – han trodde inte på något och var mycket misstänksam.
Alla lärare sa i en röst: "Den här Kalle kommer att göra oss galna! Han argumenterar ständigt med oss och tror inte på något!".
Och när det handlade om magi började Kalle skratta så högt att alla omkring vände sig om.
Den elaka pojken var 100% säker på att det inte fanns några sådana under, att det var allt påhitt för små dumma barn, och att han redan var vuxen och smart.
En morgon, på vägen till skolan, gick Kalle, som vanligt, in i affären och köpte korvar till sin ludna vän. Men den här gången mötte inte kattungen Kalle som den brukade göra. Pojken misstänkte genast något ont. Han tittade noga omkring huset, men kattungen fanns ingenstans.
Plötsligt hörde Kalle ett konstigt ljud. Det var kattungen som mjäuade någonstans långt bort. Efter att ha lyssnat noga skyndade pojken mot ljudet och redan efter en minut såg han sin lilla vän under en bänk.
Kattungen hade skadat sin tass och kunde inte ens stå upp.
Kalle tog honom i armarna, tryckte honom mot axeln och sa:
Nå, hur lyckades du skada dig? Du är ju ännu så liten och måste vara försiktigare!
Kattungen, som om han förstod vad Kalle sa, spann högt.
Kalle tog fram korvarna ur ryggsäcken och började mata sin vän. Efter en stund skyndade Kalle till skolan.
Han kunde inte vara sen, för idag var det en ny geografilektion och pojken var helt säker på att han skulle ifrågasätta något och argumentera med läraren.
Men vad skulle han göra med kattungen? Kalle beslutade att lämna honom här och på vägen hem ta kattungen till veterinären. Låt honom läka tassan.
Lektionen började. Läraren berättade om någon geografisk upptäckt, men den skadade kattungen lämnade inte Kalles tankar. Han tänkte på att den stackars lilla kattungen var helt ensam där, och ingen kunde hjälpa honom. Pojken blev så trött på att oroa sig att han inte märkte hur han somnade.
Kalle, vakna upp!
Plötsligt hörde pojken och öppnade ögonen. Framför honom såg han en man i vit kläder. Han hade ett grått skägg, stora snälla ögon, och på bröstet hängde ett vackert ovanligt halsband.
Vem är du?
Frågade pojken misstroget.
Jag är den som kommer att hjälpa dig! Men du måste tro på mig.
Svarade den mystiske mannen.
Tro? Varför skulle jag det? Och vad pratar du om?
Fortsatte Kalle att titta misstroget på mannen.
Jag vet vad du tänker på! Du oroar dig för kattungen med den skadade tassan, som nu sitter helt ensam under bänken.
Svarade mannen.
Hur vet du det? Jag har inte sagt något till någon!
Undrade Kalle genuint.
Det är magi.
Sa mannen lugnt.
Ha-ha-ha! Magi! Du hittade rätt person att berätta för! Det finns ingen magi, det är allt sagor för små barn. Och jag är redan vuxen och tror inte på något av det här.
Du behöver inte tro. Men din misstro hjälper inte någon, och särskilt inte kattungen. Nu ska jag säga några magiska ord som du måste säga högt tre gånger: "Magi finns, magi finns, magi finns". När du säger dessa ord måste du definitivt tänka på vad du önskar dig mest i det här ögonblicket.
Klockan ringde och Kalle vaknade. Det visade sig att det bara var en dröm. Kalle la läroboken och anteckningsboken i ryggsäcken, nästa lektion var matematik.
Pojken gick in i klassrummet och satte sig på sin plats. Men mannens ord från drömmen lämnade inte hans tankar. Och han tänkte hela tiden på kattungen som behövde hjälp. Och då beslutade Kalle att tro på under, åtminstone för en stund.
Magi finns, magi finns, magi finns!
Sa pojken högt.
Det var bullrigt i klassrummet, så ingen hörde dessa ord. Kalle var oroad för att klasskamraterna och läraren skulle tro att han trodde på under och börja skratta åt honom.
Lektionerna slutade och Kalle skyndade till sin ludna vän. När han kom till bänken där kattungen låg kunde pojken inte tro sina ögon.
I stället för den skadade lilla vännen låg där ett halsband, samma som den gråskäggade mannen hade på sitt bröst.
Och plötsligt hörde pojken bakifrån: "Mjau!".
Kalle vände sig snabbt om och såg kattungen. Tassan var hel, och kattungen hoppade omkring pojken och hinkade inte ens.
Magi finns!
Viskade Kalle och log.
