Det var en räv. Hon var en prydlig röd skönhet som graciöst vippade med höfterna och viftade med sin fluffiga svans medan hon långsamt rörde sig längs en smal skogsstig. Skönhetens karaktär var helt motsatt till hennes yttre utseende.
Hennes slug och bedräglig natur var så outhärdlig att alla skogsinvånare försökte undvika att möta henne. Räven gick och letade uppenbart efter någon. Ja, hon hade för avsikt att möta vem som helst bara för att höja sitt humör, som inte hade gått bra sedan morgonen.
Humöret... Plötsligt märkte skönheten att räven länge inte hade sett hennes charm, hennes nya vackra kläder, som var så väl valda för hennes välformade figur, och han gjorde henne inte längre komplimanger. Tvärtom började han ofta säga dumma och absurda anmärkningar som "...ett hus är tomt utan små tjocka rävelungar" och "...det luktar inte av husmor i huset...".
"Med åren blir alla rävar dummare!" beslöt hon, men humöret...
Det bästa läkemedlet mot räven var att bedra någon, leda dem på villovägar eller helt enkelt skvallra. Tyvärr var stigen tom, skogen verkade död.
Plötsligt rörde sig gräset, och en orm dök upp på stigen. Hennes framträdande var så oväntat att räven ofrivilligt skakade till, men efter att snabbt ha återhämtat sig rätade hon upp sig, visade sin slanka gestalt och började genast tala:
Hälsningar, du visaste av de visa! Hur glad jag är att möta just dig! Jag har naturligtvis mycket att göra, men att prata med dig är en ära för varje skogsinvånare. Du vet... De säger att det har dykt upp välmatade höns och kalkon på marknaden, jag längtar efter något gott! Låt oss gå tillsammans och ha roligt!
Räven var rädd att förlora sin samtalpartner, hon pratade fort och blev på grund av detta ännu mer attraktiv. Hon stannade inte en sekund utan översatte snabbt sin monolog till personliga problem, som om hon skyndade att säga allt som hade ansamlats i hennes passionerade själ.
Slutligen spottade den upphettad skönheten ut nästan allt som plågade hennes stolta rävehjärta. Hon väntade lite och, utan att höra något svar, fortsatte sin monolog lite långsammare:
Men om du redan har träffat mig, säg då varför alla "män" är så tråkiga? Min älskade har länge försökt göra mig till en hemmafrru, smutsig och onödig för någon. Men nej!
Räven höjde på näsan.
Jag är fortfarande ung och vacker för att sitta i ett hål...
Ormar är, som vi vet, verkligen kända för sin visdom och få ord.
Sådan är livet,
sa hon.
All glädje slutar någon gång, och vi blir ensamma med vår samvete. Och ingen kan undvika denna tunga samtal, ingen.
Dessa ord, uttalade "till ingenting", var inte moralistiska och väckte ingen storm av protest i råvens egensinniga hjärta, men något rörde sig i den stolta räven själ, en okänd kraft tvingade henne att sätta sig på en närliggande stubbe.
Den uppprydda skönheten ville inte längre visa upp sina kläder, gå någonstans, se någon och prata på och på utan att sluta...
Hon ville inte heller längre glädjas åt andras sorger.
Långsamt gick räven hem, tog på sig en enkel blygsam päls och började städa sitt länge orenat hål....
