Mamma, vad har jag för hjärta? — frågade Katja.
Ungefär så stort som din näve, — svarade mamma.
Och Pulka?
Pulka — en snövit, fluffig bolognese-hund, hörde genast sitt namn och sprang fram till Katja och viftade glatt med svansen i väntan på att få leka.
Pulkas? — funderade mamma lite. — Pulka har ett mycket litet hjärta. Kanske ungefär som din stora tå.
Men vad är hjärtat till för? — fortsatte Katja att fråga.
Mamma log:
Ah, i hjärtat förvaras många underbara saker. Till exempel mod. Vi kallar hjärtat hos en modig människa för modigt. Ett gott hjärta har den som alltid hjälper andra. Om någon är beredd att dela sitt sista bröd, betyder det att ett generöst hjärta slår i hans bröst. Du kan alltid höra en trogen hjärtats slag om du har en riktigt vän.
Och kärlek kan också bo i hjärtat. Ett kärleksfullt hjärta kan vara både modigt, generöst, gott och trott. Om sådana människor säger man: "Han har ett stort hjärta".
Hur intressant! — utropade Katja förvånad och klappade hunden som uppmärksamt hade lyssnat på deras samtal. — Det är synd att vår Pulka har ett så litet hjärta. I det passar det säkert inte så många bra saker på en gång.
Vem vet, — svarade mamma gåtfullt och gick till köket för att laga middag.
Katja lekte lite med Pulka och bestämde sig sedan för att läsa färdigt en mycket intressant bok om trogna vänner. Hon satte sig i fåtöljen vid fönstret och började läsa. Boken handlade om trogen vänskap, självuppoffring och beredskap att alltid komma till undsättning. Pulka satt vid fåtöljen och följde uppmärksamt sin mästarinna.
Här rynkar hon pannan av medkänsla för de hjältar som hamnat i olycka, och här lyses hennes ansikte upp av ett glatt leende när svårigheterna är över. Pulka var fruktansvärt nyfiken på vad Katja läste så ivrigt.
Dörrklockan ringde i hallen. Det var pappa som kom från jobbet. Katja la ifrån sig boken och sprang för att öppna dörren. Pulka ville genast veta hur en bok kunde få en att bli ledsen eller glad. Hon hoppade upp i fåtöljen i hopp om att lösa gåtan och träffade med svansen en vas med blommor som stod på fönsterbrädan.
Vasen vacklade och föll på golvet. Glittrande glassplitter spreds över hela rummet. Pulka blev stel av skräck. Katja sprang in i rummet när hon hörde bullret, såg den söndriga vasen och rusade fram till hunden:
Ah du elak! Vänta bara, nu ska jag visa dig!
Pulka rusade ut för att söka räddning. Med jämrande skall sökte hon en gömstall och såg en dörr som inte helt hade stängts av pappa som just hade kommit in. Pulka glid genom springa, kullrade ner för trapporna, sprang ut i gården och skyndade iväg utan att se vart hon gick.
Hennes hjärta slog av rädsla, hon trodde sig höra förföljares steg. Hon stannade, nästan andlös, långt bort i gården vid sopkärrorna. Hon tittade bakåt: ingen förföljare. Och då dök det upp en stor lös hund bakom kärrorna — Ham, som skrämde alla husdjur. Bakom hans ludna rygg gömde sig Butch och Korjik.
Hams kompisar var inte särskilt stora hundar, men bredvid dem såg Pulka helt liten och försvarslös ut. Hon backade skräckslagen, hennes hjärta slog av rädsla. Och varifrån skulle modet komma? I ett så litet hjärta fanns det ju ingen plats för mod.
Så-så, — maler Ham, — blev du utkastad?
Nej, jag… jag sprang iväg, — stammade Pulka.
Det var rätt! — godkände Butch. — Med dessa ägare är det bara problem.
Men det är mitt fel, — försökte Pulka försvara sig. — Min mästarinna var alltid så snäll mot mig…
Vad vet du om snällhet? — avbröt Ham skarpt. — Det viktigaste är att alla är rädda! Det är roligt!
Och mättande, — tillade Korjik, — för man kan ta mat från de svaga.
Pulka svarade ingenting och tänkte att snällhet väl måste vara mycket stor om den inte passar i hjärtat på så stora hundar som hennes nya kompisar. Vad skulle man då säga om ett hjärta som bara är så stort som en liten flickas lillfinger!
Under tiden granskade Ham den skrämda Pulka noga. Till slut viskade han något till sina kompisar och sa:
Okej då. Vi tar dig i vår gäng. Du är liten, du kan ta mat från ställen där vi inte kan ta oss in. Men se till: jag är här chefen! Och om något inte stämmer, biter jag dig i två! — Ham visade sina fruktansvärda gula huggtänder.
Pulka hade inget val än att gå med på det, för att vara ensam var ännu värre. Resten av kvällen tillbringade det ludna sällskapet som vanligt. Först vakade de på de lokala katterna vid källaren, och när det blev mörkt smög de sig till soptippet bakom mataffären och hittade lite mat.
Korjik hade tur och hittade helt ätbara korvar. Han sprang lite åt sidan och började smält äta sin middag. Pulka älskade korvar mycket. Från den goda lukten började det rinna saliv från hennes mun. Hon bad Korjik om åtminstone en liten bit, men han bara maler och vände sig bort.
Finns det inte en droppe generositet i ditt hjärta? — frågade Pulka.
Generositet? — undrade Korjik. — Aldrig i livet! Om jag släpper in generositet i mitt hjärta, finns det ingen plats för ondska och list, och då kan jag inte skaffa mat. Generositet är för dumhuvuden!
«Nej, generositet är bra för alla», — tänkte Pulka, men sa ingenting.
För natten ordnade det lösa gänget sig bakom sopkärrorna i kartongkassar. Pulka fick en kartong från en vattenkokare. Det var lite trångt, men kartongen skyddade bra från nattens drag. Pulka tittade länge på Katjas lysande fönster och tänkte hur ledsen det var att ha ett litet hjärta.
Om hon bara hade ett större hjärta, skulle det kunna rymma mod, och då skulle Pulka kunna ge gänget på gården ett svar och komma hem. "Och om jag också kunde hitta plats för generositet," tänkte hon, "skulle jag kunna dela mat med hemlösa, och de skulle inte behöva stjäla." Men bäst av allt vore att plantera kärlek i hjärtat, då skulle generositet, trohet, snällhet och mod blomma upp av sig själva.
Pulka somnade först mot gryningen. Hon drömde om den söndriga vasen.
På morgonen, så snart solen förgyllade hustaket, sprang Katja ut i gården för att söka Pulka. I går kväll hade hon sökt sin lilla vän tills det blev mörkt, men mamma hade sagt åt henne att gå hem. Katja kunde inte somna länge och grät lite under täcket.
Hon var mycket oroad över vad som hade hänt och skyllde sig själv för att ha skrämt sin lilla husdjur så mycket. En söndrig vas är ju bara kallt glas som aldrig kan ersätta värmen från en väns ögon. Katja började metodiskt söka igenom gården.
Pulka! Pulka! — ropade hon och tittade under varje bänk.
Till slut kom Katja fram till sopkärrorna. Pulka, som hade somnat först i gryningen, sov djupt. Men hennes nya vänner var på sin vakt.
Där kommer mästarinnan, — väste Butch. — Hon tar säkert den nya.
Det ska vi få se, — maler Ham.
Ja, det ska vi få se! — höll Korjik med villigt.
Hundarna visade sina huggtänder och sprang ut på trottoaren. Ham tog en stridposition direkt framför Katja, medan Butch och Korjik smög fram från sidorna och maler.
Gå härifrån! — skällde Ham så högt att Pulka genast vaknade.
Hon hoppade ur kartongen och såg Katja omgiven av rasande hundar. Utan att tveka en sekund rusade hon fram till sin mästarinna. Hon slog omkull Korjik och skuffade Butch åt sidan, och Pulka ställde sig mellan Katja och Ham. Hennes päls reste sig, ögonen glänste starkt och svansen darrade nervöst.
Våga inte röra min mästarinna! — skrek Pulka desperat.
Ham tittade henne i ögonen och såg en okänd kraft, orubblig och allsegerrik. Hans stridslust försvann plötsligt, och hans hjärta grep av en kall rädsla. Han blev på något sätt helt slak, vände sig klumpigt omkring och sprang iväg med ojämn trav långt bort.
Den överraskade Butch och Korjik skyndade efter honom. Pulka vände sig till Katja och viftade osäkert med svansen.
Katja grep det varma, fluffiga lilla djuret och tryckte det till sitt bröst, och glittrande tårar från morgonsolen föll på den snövita pälsen. Där inne i det lilla djuret hörde hon hur ett litet elastiskt hjärta slog fort-fort, och hon förstod att det var ett STORT HJÄRTA.
