En sommar åkte pojken Erik till sin mormor på landet. Varje morgon åt han varma pannkakor med kall gräddfil, i trädgården växte saftiga äpplen, och inte långt bort i skogen rann en klar bäck där det var skönt att bada.
Erik tyckte mycket om att vara hos mormor. Bara en sak gjorde honom ledsen – det fanns inga andra barn i byn att leka med.
Och så en dag gick pojken ut för att fånga fjärilar. Han sprang med håv längs bäcken, fångade vita kålfjärilar och gula citronfjärilar, men släppte dem genast eftersom de inte var tillräckligt färgglada och intressanta. Han skulle just gå hem när han plötsligt såg en fantastisk fjäril. Den var mörkröd, nästan röd, och på vingarna syntes stora cirklar, precis som på en påfågels stjärt.
Pojken smög sig tyst fram och kastade sin håv över den. Fjärilen försökte flyga upp, men nätet hindrade den. Lilla fjärilen kämpade av alla krafter i håven, men kunde inte slita sönder den. Och då började den tala med mänsklig röst:
Snälla, släpp mig! Så ska jag uppfylla vilken önskan du vill.
Erik funderade, kliade sig i huvudet, ryckte på axlarna och sa:
Jag vill ha så mycket, men jag vet inte hur jag ska välja. Om jag önskar glass nu, så äter jag upp den och sen finns det inget kvar. Och önskningen är slut. Tänk om jag kommer på något viktigt senare?
Okej. Då ger jag dig en önskning, men du kan ändra den tills solen rör vid horisonten. Så fort solen börjar gå ner kommer du att ha kvar det du hann välja.
Svarade fjärilen.
Erik blev glad och gick med på det. Och önskade sig rullskridskor. Han tittade ner på fötterna, och där var rullskridskorna! Färgglada, orange med svarta hjul, vackra. Fjärilen hade inte lurat honom. Pojken ville säga tack till den, tittade i håven, men den hade redan flugit iväg. Då ropade han högre: "Tack så mycket!" och åkte iväg längs stigen vid bäcken.
Men stigen var ojämn och pojken snubblade hela tiden. Erik förstod att det var opraktiskt att åka rullskridskor på marken. Och han bestämde sig för att det vore bättre att fiska. Poff! – ett sandelfärgat metspö dök upp i händerna. Och skridskorna försvann. Vår hjälte gick fram till bäcken, satte sig på stranden och började fiska.
Han fiskade och fiskade. Och fick napp! En vacker ruda. Han tog av den från kroken och insåg att han inte hade någonstans att lägga den. Erik tänkte att han borde ha tagit med sig en hink – poff! – och genast dök det upp en orange hink med svarta prickar bredvid honom, och till och med med vatten i. Han lade ner rudan där, ville ta metspöet, men det var borta.
Förstås! Det förvandlades ju till hinken! Nu kan jag inte fiska mer...
Erik slog sig för pannan.
Han tog hinken och gick längs bäcken hem. Solen började sjunka mot horisonten, det var dags att gå tillbaka till mormor.
Pojken gick och tänkte på vilken intressant dag det hade varit. Men så synd att det inte fanns någon vän i närheten som han kunde berätta allt detta för. Och då förstod han vilken hans viktigaste önskan var! Han släppte ut rudan i bäcken, ställde hinken på stigen och sa högt:
Jag vill ha en vän!
Och hinken förvandlades till en flicka. Med mörkrött hår och stora mörka ögon. Flickan skrattade och sa:
Bra gjort, du valde den viktigaste önskningen i världen! Jag ska vara din vän så länge du är på landet.
Vad heter du?
Jag heter fjärilen Påfågelöga. Det var jag du fångade i morse, och det var jag som förvandlades till skridskor, metspö
och hink. Jag var nyfiken på vad du skulle önska dig. Och jag hade rätt om dig, du är bra eftersom vänskap är viktigast för dig.
Flickan skrattade.
Jag heter Erik. Kom så går vi och äter äppelpajer, mormor bakar alltid dem till kvällen.
Pojken presenterade sig.
Och barnen gick för att äta kvällsmat. Så fick vår hjälte veta att en riktig vän är viktigare än alla leksaker och saker. Och vad skulle du ha önskat dig, lilla vän?
