En vårnatt kunde den lille draken Filip inte sova. Svansen var i vägen hela tiden när han försökte lägga sig bekvämt, vingarna stack i näsan och taggarna på ryggen fastnade obehagligt i täcket.
Och sedan började det kurra i magen. Det var verkligen inte bra – att sova på tom mage. Han var tvungen att försiktigt resa sig och smyga förbi gamla barnvakten Agata till utgången. Tur att hon snarkade så högt att hon inte hörde hur trädörren med bokstaven F knarrade.
Filip gick ut och funderade. Vad skulle han äta? Han kunde väl inte flyga till köket mitt i natten? Istället vandrade han bara längs sin gren, dit ögonen ledde honom. Och hans drakögon tittade modigt framåt. Och lite uppåt. När han hade tagit sig hela vägen ut till grenens ände kunde han inte hålla tillbaka ett beundrande "va-au!".
Från himlen tittade klasar av ljusa stjärnor ner på honom, som lyste upp nattens träd. De glittrade och glänste som dagg i gräset. Och dagg älskade Filip. Den var ju så söt. Han slickade sig till och med om munnen.
Draken tittade på dem, tittade och tittade och plötsligt kom han ihåg hur hungrig han var! Och så började han svälja stjärnorna. Filip svalde stjärnor snabbt, utan urskillning: både små och stora, både ljusa och lite mörkare. Han kom till sans först när det blev helt mörkt runt omkring.
Oj! Vad är det här? Varför är det så mörkt? Oj, jag ser ingenting, så skrä-ämmande!
Filip blev rädd. Och sedan fick han ont i magen. Draken sänkte huvudet och tittade ner: han hade svullnat upp helt och lyste lite inifrån, som en trasig lykta. I magen blev det riktigt illa, och han började gråta heta tårar. Så högt att alla vaknade i drakträdet.
Och då började trängsel, drakar trampade på varandras vingar, huvuden och svansar, någon ramlade och snubblade. Och någon höll nästan på att starta en brand genom att försöka lysa upp sin väg. Mörkret var totalt. Och bara Filips mage glimmade svagt mitt i allt detta kaos.
Snart samlades trädets invånare runt den enda ljuskällan. Barnvakten skakade på huvudet, den stränga läraren Xenofon tittade uppmärksamt på Filip, de andra viskade knappt hörbart och försökte ta reda på vad som hade hänt.
Till slut vände sig Xenofon till orsaken till den plötsliga samlingen:
Vad gör du här, unge?
Av den stränga tonen började Filip gråta så att rök vällde ur hans öron. Då talade läraren lite mjukare med honom.
Vilket rum kommer du från?
Mitt rum är under bokstaven F.
Snörvlade den lille draken. Barnvakten Agata nickade.
Och hur hamnade du här?
Frågade hon.
Jag gick för att äta.
Sade Filip.
Var du hungrig? Ni hade ju förstklassiga köttbullar till middag!
Enträgnade gumman. Hennes ansikte, som mer liknade en krokodils, skakade.
Jag tycker inte om köttbullar.
Viskade Filip knappt hörbart.
Varför gick du inte till köket då?
Ropade någon från mörkret. Alla nickade genast och började instämma.
Jag vet inte. Jag gick längs grenen och plötsligt såg jag dem.
Vilka dem?
Frågade någon från folkmassan.
Stjärnorna.
Filip höjde näsan och tittade dit där stjärnorna tidigare hade lyst. Och först då förstod drakarna varför det hade blivit så mörkt.
Har du ätit upp alla stjärnor?
Skrek de, blev upprörda från olika håll.
Inte alla. Bara de jag kunde nå.
Sade Filip. Alla började genast prata i munnen på varandra. De började brådskande diskutera vad man skulle göra med Filip.
Man måste hänga honom upp och ner – då ramlar de ut av sig själva.
Sade några.
Nej, här måste man agera med mer radikala metoder.
Sade andra.
Vad pratar ni om, vi måste genast ta drakungen till doktorn. Det kan behövas en operation!
Förkunnade Xenofon. Och av dessa ord blev Filip mycket mer orolig än av de okända "radikala metoderna" och utsikten att hänga upp och ner.
Av skräck började draken hicka högt. Och plötsligt hoppade en stjärna ut ur honom. Först en, sedan en till. Och med varje hicka flög de ut allt oftare.
Det blev helt ljust, eftersom alla dessa stjärnor hängde över trädet och inte hade bråttom att stiga upp igen. Snart tog stjärnorna i Filips mage slut. De vuxna hade nästan alla gått. Bara gamla barnvakten och Xenofon var kvar hos drakungen.
Nå, smakade det gott?
Frågade läraren trött.
Nej, det smakade inte gott. De är så taggiga och kalla, de där stjärnorna. Bara magen gjorde ont. Och jag är fortfarande hungrig.
Filip tittade på himlen och hotade skurkarna med näven.
Ni skulle inte ha stuckit mig i magen, häng hellre där uppe och lysa.
Och för sig själv tänkte han: "Men månen där uppe är ju så gul, säkert söt. Jag borde ha bitit i den istället, Filip dumhuvud".
Med sådana tankar begav sig drakungen till sin säng efter gamla barnvakten Agata, och hon fortsatte att skaka, missnöjt skaka på huvudet och tyst muttra om förstklassiga köttbullar.
