Morgondaggen glittrade fortfarande på gräset. Den uppgående solen hade inte hunnit torka bort den och gav insekterna möjlighet att dricka av den läkande fukten.
I de täta häggbuskarna började stenknäckarna sjunga. Snart svarade andra fåglar. De sjöng med olika röster, som om de tävlade med varandra. Från sin tidiga promenad återvände den gamla igelkotten hem. På hans rygg stack en stor vit kremla upp. Igelkottsfamiljen skulle få en god frukost idag.
Ekorren satt i en hög ung ek. Och när hackspetten knackade på stammen med sin starka näbb och letade efter skalbaggar och kryp, hoppade hon över till en tät tall. Ekorren var snabb som blixten.
Där nere, mellan torra grenar, stod en stor stubbe, och på stubben låg svampar. Det var grävlingen — ett askgrått djur — som förberedde dem åt sina grävlingsungar.
Det var vackra dagar, bären mognade: björnbär, smultron, vinbär. Överallt blommade doftande blommor.
I en sådan här mystisk och sagolikt vacker skog bodde en björnfamilj. Till deras ide ledde en bred stig som gick längs en vacker skogsjö fylld med klart källvatten.
Pappa Björn gick på jakt, mamma Björnmamma skötte hushållet, och lilla björnungen Olle levde sitt barnliv. Varje morgon kallade mamma Björnmamma honom till frukost.
Olle gick fram till bordet, satte sig på stolen och började gnälla:
Jag vill inte äta gröt, jag tänker inte göra det!
Mamma bad och bad honom, matade honom till och med med sked och sjöng en liten ramsa:
Bina flyger,
Gyllene hinkar
Bär de till fältet.
Och från fältet flyger de —
I gyllene hinkar
Bär de honung till Olle.
Åh, så god,
Åh, så god
Gröt för Olle.
Honungsgröt, behaglig,
Så doftande.
Bara om min pojke åt.
Åtminstone en sked, Olle. Annars får du ingen kraft till någonting.
Bad hon.
Å-å-å, jag vill inte äta gröt, jag behöver ingen kraft!
Ännu högre gnäller Olle.
En dag blev gröten sårad:
Titta på dig! Nåväl, björnunge, om du inte vill äta mig, så behöver du inte!
Olle blev glad att han inte längre tvingades äta gröt och sprang ut på gläntan för att leka.
Han såg att grannbjörnungarna spelade fotboll.
Kom och spela med oss.
Ropade björnungarna-fotbollsspelarna glatt.
Olle sprang efter bollen, men blev väldigt snabbt trött.
Du har nog inte ätit din gröt. Det var synd...
Sa hans vänner.
Olle var tvungen att hitta något annat att göra. Han tittade och såg att harar sprang om kapp på ängen. Björnungen försökte tävla med dem, men det gick inte alls. Han kunde inte hålla jämna steg med de snabba hararna, snubblade och ramlade.
Vad är det, Olle, har du inte ätit upp din gröt igen? Du har inte mycket kraft.
Tyckte hararna synd om honom.
Björnungen gick till sjön, och där paddlade bävrar i en båt. Han ville också åka med dem. Bävrarna tog med honom i båten och gav honom åror. Två gånger svängde Olle årorna — sedan tappade han dem ur händerna.
«Det var förgäves att jag sårade gröten och inte ville äta den. Ingenting går bra för mig — allt faller ur händerna. Jag går hem!» — tänkte Olle.
Ledsen och dyster kom han hem, och tittade — tallriken med gröt stod på bordet.
Gröten log och sa till björnungen:
Vad, har du ingen kraft? Kom och ät upp mig snabbt — så blir allt bra!
Olle tvättade tassarna efter promenaden, satte sig vid bordet, tog skeden och började äta gröten med god aptit, man hörde bara hur skeden klapprade mot tallriken.
Mamma Björnmamma såg det, blev glad och berömde sin son:
Nu är det annorlunda. Bra gjort!
Och nöjd sprang Olle iväg för att spela fotboll med sina björnungsvänner. För nu, tack vare gröten, hade han blivit stark och uthållig. Och gröten var inte längre sårad på honom.
Läs sagor, i dem finns folkets visdom och goda råd!
