I oceanen, mitt i de djupa och mörkblå vattnen, låg en liten ö. Floran och faunan här var mångsidig. Massor av olika fåglar, exotiska djur och andra varelser hade levt här i många år. På ön fanns också många vackra och unika växter som var målade i alla regnbågens färger. Här växte både palmer, enorma kaktusar och till och med baobabträd.
På denna ö bodde också människor, och bland dem levde en mycket lat pojke som hette Herman. Han gillade inte alls att arbeta, och låg hela dagen och vände sig från den ena sidan till den andra.
När alla lokalinvånare samlades för att fiska och fånga fisk till lunch, låg Herman under en frodig hög palm och sa:
Gå ni bara, gå och arbeta. Och när ni har fångat massor av fisk, då kan ni kalla på mig, för jag är så hungrig.
Hur kan man bete sig så? Du gör ingenting hela dagarna, men du kommer först när det är dags att äta. Det är inte snällt att göra så, för här på ön finns många äldre människor som har svårt att fiska och jaga.
Öns invånare var upprörda.
Men jag vill inte arbeta. Jag har det bra ändå!
Svarade pojken med en fräck min.
Så gick månaderna, åren. Herman hjälpte inte bara inte de äldre, han vägrade kategoriskt att lära sig något. På ön fanns en liten skola där bara sju barn gick. De lärde sig läsa och skriva, matematik och naturkunskap. Men Herman gick aldrig på lektionerna. Han hade helt andra planer. Pojken ville verkligen hitta ett sådant jobb där man nästan inte behövde arbeta, men ändå tjäna mycket pengar.
Det finns inget sådant jobb, Herman, där man inte behöver göra någonting.
Sa alla omkring honom.
Men jag ska lura alla och hitta precis ett sådant sysselsättning — "ingentingsgörande".
En vacker dag lade sig en tjock dimma runt ön. Oceanen försvann helt ur sikte, bara den täta röken reste sig över stranden, och man kunde inte se något ens på en armlängds avstånd.
Människorna hade inget annat val än att gå och lägga sig. I sådant väder kunde de inte fiska, och det var omöjligt att gå på jakt — överallt bara dimma.
Natten gick. Tidigt på morgonen började alla sakta vakna och såg att inte långt från ön reste sig konstiga, för alla okända, höga klippiga berg.
Titta alla, vad är det där?
Utropade en av öns invånare.
Herman kröp lättjefullt ut ur sin hydda. Han sträckte på sig, kliade sig i nacken och sa:
Åh, det är nog en dröm! Oj vad jag har sovit djupt, att jag drömmer allt detta!
Nej, det är ingen dröm, det är en riktig ö. Men var kom den ifrån, den fanns ju inte här förut?
Människorna var förvånade.
Då gnuggade Herman ordentligt sina ögon och tittade mer uppmärksamt i fjärran. Och verkligen, vid horisonten såg han en ny ö där stora klippiga berg reste sig.
Det här är ju magi! Kanske bor det någon där också?
Ropade han.
Vi måste absolut ro närmare och ta reda på om det finns någon där, eller om ön är obebodd.
Åh, men utan mig. Man måste ju ro med åror i en båt, och jag är inte född för det. Jag vill syssla med "ingentingsgörande", och era fysiska övningar med åror är inte för mig.
Sa Herman dystert.
Några kamrater grupperade sig, bar ner båten i vattnet, tog tag i årorna och rodde mot den nya ön. En dag gick, och äntligen kom människorna tillbaka.
Ni kommer inte att tro era öron! På den här ön bor människor, men de är inte alls som vi!
Ropade en av dem.
Vad menar du med inte alls som vi? Har de fyra armar eller två huvuden?
Skrattade Herman.
Nej, armar och huvuden har de precis som vi. Men håret, ögonbrynen, ögonfransarna — allt det är vitt hos dem. Så intressant, jag har aldrig sett sådana människor förut!
Berättade en av killarna.
Jag minns! För länge sedan berättade någon för mig att människor med sådan färg på håret, ögonbrynen och ögonfransarna kallas albiner. De skiljer sig lite från oss i utseendet, men i övrigt är de precis som vi. De kan prata, de kan också arbeta, studera, prata, äta, sova precis som vi. Men idag finns det inte så många sådana människor i världen som oss.
Hördes det plötsligt från under en liten palm.
Åh, det här är min chans! Jag har kommit på en sysselsättning åt mig. Jag ska ro till den ön, locka en av dessa albiner till oss, sätta honom i ett inhägnat område och visa honom för alla mot betalning.
Ropade Herman plötsligt.
Vad har du hittat på? Kan man verkligen behandla människor så? Har du inget medlidande med någon utom dig själv? För att leva bra behöver man inte vara lat och behandla andra dåligt, det räcker att bara arbeta och vara lycklig.
En kvinna blev upprörd.
Nej då! Om jag sätter honom i ett inhägnat område behöver jag inte göra något mer. Pengarna kommer att rinna in i min ficka av sig själv, och jag kommer bara att ligga och kommendera.
Herman stod på sig.
Alla människor på ön bara viftade bort pojken. Ingen kunde tänka sig att Herman en mörk natt faktiskt skulle bestämma sig och ro efter en unik albin till det nya landet.
Pojken förtöjde båten, klev upp på stranden och gav sig ut för att leta efter de för honom okända människorna.
Vem är du?
Plötsligt hördes en rädd röst.
Jag är er vän! Jag har kommit för att bjuda in er på besök. På vår ö finns många människor, och vi kan bli vänner.
Svarade Herman snabbt.
Pojkens röst var så illmarig att albinon misstänkte något. Då bestämde den vita mannen sig för att vara listig han också. Han bjöd in Herman att smaka på läckra frukter och först därefter åka på besök till den nya vännen.
De gick in i en liten koja där albinon föreslog att Herman skulle vila lite. Den late pojken gick med på det, för det var hans favoritbeskäftigelse. Han slöt ögonen och somnade genast. Och när han vaknade upptäckte han att hans fötter var fastkedjade vid en stor palm.
Nu ska jag visa dig för alla!
Skrattade albinon.
Och så levde den late Herman hela sitt liv på albinernas ö under den stora gröna palmen.
