I en by, i ett hus som låg nära en strömmande bäck, bodde två tuppar på gården. Varje dag i hönshuset, där det också bodde värphöns och små kycklingar, var det väldigt högljutt eftersom dessa två tuppar hela tiden bråkade och grälde med varandra.
Och de grälde och bråkade varje gång om småsaker och oviktiga detaljer: den ena tittade snett och ovänligt, den andra skrek och galte i otid.
Varför tjafsar ni hela tiden med varandra? Det är en så härlig solig dag, och ni håller på igen...
Frågade grisen och stack upp sitt tryne ur gölen där den hade njutit sedan tidig morgon.
Inte långt därifrån stod en ko i ladugården och tuggade lugnt på sitt gräs.
Hon lyfte långsamt huvudet och sa långsamt med utdragna ord:
Mu-u-u, Mu-u-u! Vilka bråkstakar, vilka busungar! Och varför kan de inte leva tyst och fridfullt och lugnt?
Och fortsatte sedan att jämnt tugga på sitt gräs.
En gång grälde tupparna så högt och länge att alla gårdens invånare tvingades samlas på dessa ljud.
Kuckeliku! Kuckeliku! Kom alla och döm mellan oss, snälla. Vi kan aldrig klara det själva!
Skrek tupparna av alla krafter.
Och så samlades de viktiga gässen, de rastlösa hönsen, de gemytliga grisarna lämnade också sina älskade lergölar och kom till mitten av gården. Alla djur lämnade sina sysslor och omringade de livliga tupparna.
Rivalerna stannade upp för en stund, backade lite från varandra, satte händerna i sidorna och frågade sina granndjur:
Döm mellan oss! Vem av oss är vackrast och mest anmärkningsvärd? Säg bara sanningen, utan att dölja eller försköna något. Vem har de mest färgglada fjädrarna? Vem har den längsta och fluffigaste svansen? Vem har den mest klingande rösten?
Djuren och fåglarna tystnade och funderade på hur de skulle svara rätt på tupparnas frågor, hur de skulle döma mellan dem. Båda var mycket vackra, båda sjöng glatt och klart... Den ena var vackrare än den andra, ja verkligen - svårt att välja. Länge tänkte djuren, rådgjorde, diskuterade och skickade till slut en förhandlare till de grälade tupparna.
Ut på mitten av gården kom katten.
Katten buskade upp sin svans, slätade ner sina morrhår som han i hemlighet var mycket stolt över, jamade tyst och började tala:
Vi har tänkt och tänkt här, och det här har vi kommit fram till... Ni är båda, tuppar, riktiga skönheter. Alla i trakten vet att det inte finns bättre tuppar på någon gård i hela byn, inte ens i hela trakten.
Hur kan det vara så?! Betyder det att mina fjädrar är lika färgglada, långa och vackra som min rivals?
En av tupparna ruffade till sig.
Då skramlade den andra bråkstaken och skrävlaren med sina sporrar, klöste i marken med klorna och sa:
Men sjunger han verkligen lika högt, klart och vackert som jag? Nu får du se!!
Och båda tupparna började slåss igen. Dammet stod som en pelare, vackra fjädrar flög åt alla håll, skriken fyllde hela gården.
Och när det enorma dammolnet lagt sig, slog sig ner på marken, torkade alla invånare på fågelgården sina ögon, skakade av sig det tjocka lagret av damm och smuts som uppstått efter tupparnas strid, och såg då en ynklig syn.
Båda rivalerna stod smutsiga, med skräp i vingarna, med utdragna fjädrar och rufsiga svansar. Trasiga kammar hängde åt ena sidan, benen var uppklösta till blods, kämparna kunde inte få tillbaka andan.
Av utmattning plumpade båda tupparna ner i gölen, kraftlösa kunde de inte ens prata, än mindre skrika och klargöra sina rättigheter. Deras röster var hesa av höga skrik, ur näbbarna hördes bara smärtsamt väsande.
Då kom den viktiga gåsen fram och sa:
Vad har ni gjort, ni misslyckade kämpar? Aj då ni bråkstakar, ni skrytmånsar, ni skrävlare... Titta nu var och en på er själva och sedan på varandra. Och vem av er är nu bäst, vackrast, mest färgglad och högljuddast?
Ingenting kunde de bråkiga tupparna säga till sitt försvar.
Sedan dess blev det tystare och lugnare på fågelgården och i hela byn. Tupparna grälde inte längre, skröt inte inför varandra, utan levde i sämja och fred.
Och på morgnarna, i tur och ordning, putsade de sina färgglada fjädrar och gol sitt klara och högljudda:
Kuckeliku!
Kuckeliku!
Kuckeliku!
